Göteborgsposten – 28 april 1863, sida 1

Det nya Polen skulle omfatta kongressPolen, det ryska Lithauen, Kurland, Volhynien och Podolien, Bessarabien och öfverhufvud Sydryssland till Dniepr; det skulle sträcka sig från Östersjön till Svarta Hafvet. Alldenstund det endast kan vara fråga om ett krigiskt förverkligande af denna ide, och då Sverige redan är i den franska alliansen, skulle Finland återfalla till Sverige. På detta sätt skulle en ny europeisk förmur upprättas mot Ryssland från Ishafvet till Svarta Hafvet. Vore ej detta ett storartadt verk till skydd för civilisationen? Om Preussen skulle biträda verket, kunde det icka allenast underlätta utförandet, utan äfven undanrödja hvarje fara för fransk öfvervigt, och det skulle till belöning för den stora tjenst, det skulle göra den europeiska saken, fordra den slesvig-holsteinska frågans afgörande i tysk anda. England, Sverige, Österrike, Italien skulle alla ha samma intresse som Preussen, att ej låta frukterna af det stora arbetet tillfalla Frankrike allena. Alla skulle vara Preussen tack skyldiga, emedan denna stat skulle genom sitt biträde nästan fråntaga företaget all fara för de andra deltagarne. Denna tacksamhet skulle och kunde tillochmed Frankrike ej förrvägra oss. Det skulle alldeles icke kunna bli fråga om afträdandet af preussiskt-polska områden. Men det nya Polen skulle genast vända sig emot oss! Det nya Polen, säga vi, skulle hafva det uppenbaraste och största intresse af att bibehålla vänskapen med de tyska makterna. Det aflägse liggande Frankrike skulle ej alltid vara i tillfälle, att från ett sådant Polen afvärja Rysslands otvifvelaktiga nya försök att underkasta sig det. Det nya Polen skulle bli en frihandelsstat. Det skulle ej mera vara tal om Cartelkonventionen och handelsspärrningar. Låtom oss nu betrakta frånsidan: Preussen förblir, passivt eller aktivt, allieradt med Ryssland. Passivt. Då beträder Frankrike från svenska hamnar med svenska hjelptrupper den polska krigsteatern, under det Österrike sekunderar från Södern. Preussens roll är den sorgligaste i verlden och kan knappast sluta annorlunda, än med inveckling ist riden. Österrike och England skola af Frankrike, utverka ett Preussen, så länge det förhåller sig passivt, förblir oangripet. Men griper Preussen till vapen för Ryssland, då skola England och Osterrike kanske göra ännu ett försök, att rädda Tyskland från varaktiga förluster, men de skola i intet fall skydda Polen. Sådan är vår ställning. A ena sidan europeisk konsert, folkrepresentationens fria bifall till statsutgifterna och armeens organisation i 1814 års anda. Å andra sidan förbund med Ryssland, författningens uttolkning i den nuvarande ministerens anda och en exclusiv ståndsarme.