Göteborgsposten – 27 april 1863, sida 1

gan af de mörkgröna gardinerna. Hon hade befallt sin kammarjungfru att sofva på en låg soffa i samma rum samt tillsagt att en lampa skulle brinna hela natten. Jag vill icke dermed ha sagt att hon fraktade besök af vålnader i nattens tysta timmar. Hon var för sjelfvisk för att bry sig om något, som ej kunde skada henne, och hon hade aldrig hört talas om något spoke, som utöfvat något verkligt yttre vald. Hon hade varit rädd för Robert Audley, men hon var det icke mer. Hon hade gjort det värsta bon kunde; hon visste att han icke kunde göra mer utan att bringa outplänlig vanära öfver det namn hon vördade. — De skola sätta mig någonstädes, kan jag tro, tänkte mylady, det är det värsta de kunna göra mig. Hon betrakiade sig som ett slags statsfånge, som man skulle vårda väl — som en ny jernmask, som man skulle underhålla i något trefligt fängelse. Hon tänkte derpå med slö likgiltighet. Hon hade på de sista dagarne lefvat hundrade lif, och hennes förmåga att lida var utnott — åtminstone för en tid. Hon tog en kopp starkt grönt th och några delikata stycken rostadt bröd följande morgon med det utseende af lugn njutning, som man så ofta finner hos lifdömda, som äta sitt sista mål, medan fångvaktarne se efter att de icke bita stycken af porcellänet eller svälja thåskedar eller eljest göra något, som kan undandraga dem dödsstraffet. Hon frukosterade och tog sitt morgonbad och kom ut med parfumeradt hår i den mest elegant vårdslösa morgondrägt från sitt toilettrum. Hon såg omkring sig på alla rummets dyrbara detaljer med