Göteborgsposten – 27 april 1863, sida 1

utgör för det en svaghet, ja är ett kroniskt ondt, hvilket endast genom samfundskroppens upplösning kan häfvas, om ej en lämplig kur användes. Och denna kur är den fria, inre utvecklingen, på basis af fria, verkligt nationala institutioner. Med sådana principer är bibehållandet med våld af underkufvade länder, såsom Polen, Finland, Östersjöprovinserna etc., oförenligt. Bladet fordrar dersöre frihet åt dessa, på det derigenom äfven frihet må beredas sjeltva Ryssland. Det synes oss helt naturligt, att en dylik plan tillhör framtiden, ty den är den enda sunda och politiskt moraliska. Man vill derföre äfven påstå, att ryska kejsaren sjelf i hemlighet gynnar denna tidning, emedan han liksom denna skall ha till sitt mål att bryta det gamla systemet, som med Peter I blef Rysslands. Historien skall möjligen en gång vittna om, huruvida ryktet 1 detta fall talat sanning. Vi hafva benäget fått oss tillsändt det sista numret af Kolokol, och för att gifva läsaren kännedom om arten af denna sällsamma, näst IIllustrated London News och Times säkerligen mest spridda tidning i verlden, vilja vi här meddela föreliggande nummers innehållsförteckning jemte utdrag derur. Först omnämner signaturen Iskander (Herzen) en proklamation från ett af de många hemliga sällskaper, som nu i Ryssland, liksom före första revolutionen i Frankrike underminera det bestående, ruttna och fylla marken med brännbara ämnen, hvilka revolutionens gnista, rätt använd, en gång skall låta explodera. Här ifrågavarande sällskap kallar sig Jorden och Frihsten, och dessa ord förråda tillräckligt dess syftemål. Kolokol yttrar härom : Ändtligen har man i Ryssland uttalat ett ord af sympati för Polens sak; — detta ord har uttalats genom den underjordiska litteraturens organ, såsom man äfven kunde vänta sig i ett land, der publicisterna hållas i mer än 6 månaders fängelse och derefter skickas till galererna för sina åsigter, — det har uttalats af sällskapet Jorden och Hriheten. Proklamationen, utspridd i Petersburg och Moskwa d. 19 febr. (3 mars), var uppsatt till förmån för Polen. Författarne till denna proklamation räcka i det unga Rysslands namn polackarne handen och vända sig till soldaterna och officerarne, för att afråda dem från en brottslig lydnad. Denna förklaring var oumbärlig; den inviger Rysslands pånyttfödelse — vi hysa derföre djup tacksamhet till de män, som gjort denna pånyttfödelse möjlig. Ordets betjenter, litteraturens janitscharer och polisens journalister, dessa Rysslands pensionerade parasiter i Ryssland och dess delar, kalla dem och oss f6rrädare mot fäderneslandet, sägande att vi äro blund dess mest förbittrade fiender. Vi skola icke svara dem. De hafva öfverskridit den gräns, utom hvilken skymfen och kränkningen ej mera finnas tilll De åtnjuta särskilda privilegier, såsom bankruttörerna, glädjeflickorna och deras passiva confratres, hvilka iche skrifva för regeringen, men lyssna vid dörrarne för dess räkning. Vi ha ingenting att säga dem. Men det finnes måhända bland våra vänner män. hvilka, eftersom de ej fullständigt brutit med de traditionela fördomarne, i sitt samvete uppdraga en skarp gränalinie mellan Fäderneslandet och Staten, och hvilka sammanblanda kärleken till det folk, hvaraf de utgöra en del, och deras hug att lida för dess skull och för det, att åt det offra sina mödor och sitt lif, — med hugen att viljolost lyda hvarje regering. Det är till dessa män vi vilja ställa några ord. Vi äro för tolen, derföre att vi åro för Ryssland. Vi äro på polackarnes sida. derföre att vi äro ryssar. Vi önska oberoende för Polen, emedan vi vilja frihet åt Ryssland. Vi äro med polackarne, derföre att vi äro med ett och samma band fästade vid dem. Vi äro med dem, derföre att vi hysa den fasta öfvertygelsen, att den dåraktiga planen på ett centraliseradt välde, som sträcker sig från Sverige ända till Stilla Hafvet och från Hvita Hafvet till Kina, kan icke på något sätt vara gynsam för de folks välgång, hvilka Petersburg hoplänkar vid hvarandra såsom fastsmidda galerslafvar. En Djengis Khans och Tamerlans universalmonarkier tillhöra den menskliga utvecklingens första och råaste perioder, dessa epoker då styrkan och vidden utgjorde en stats hela ära. De äro endast möjliga med ett absolut slafveri dernere — unau———so 2