Göteborgsposten – 23 april 1863, sida 1

— Lita på dig, att du blir en vån och tröstarinna för din far i hans bittra bedröfvelse. — Ja! ropade Alicia häftigt. Huru kan du fråga mig något sådant? Tror du att det finnes något, som jag icke skulle vilja göra för att hindra min fars sorg? Tror du att jag icke skulle vilja lida hvad som helst, om jag derigenom kunde göra hans lidande mindre bittert? Tårarne stego i miss Audleys klara grå ögon, medan hon sade detta. — O, Robert, kunde du tro så illa om mig — tro att jag icke ville trösta min far i hans bedröfvelse? sade hon förebrående. — Nej, kära Alicia, det trodde jag aldrig, svarade den unge mannen lugnt; jag har aldrig tviflat på din tillgifvenhet för honom men väl på din försigtighet. Kan jag lita på den? — Det kan du, Robert, sade Alicia beslutsamt. — Nåväl, min kära Alicia, jag vill lita på dig. Din fader reser från slottet, åtminstone för någon tid. Det slag, som nu träffat honom — du skall veta att det är ett plötsligt och ovändt slag — bar gjort detta ställe olidligt för honom. Han begifver sig bort, men han skall ju icke resa ensam, Alicia. — Ensam, nej visst icke! Men förmodligen skall mylady — — Lady Audley skall ej resa med honom, sade Robert allvarsamt, han ämnar skiljas från henne. — För någon tid?