Göteborgsposten – 22 april 1863, sida 1

som hans hjerta försatts i genom en smärta så oväntad, att den under den första bestörtningen måste förekomma nästan ofattlig. Han visste, att när detta dystra lugn upphört, när det ena draget efter det andra af den olyckliges sorg först dunkelt framskymtat och sedan blifvit förfärligt tydligt fö honom, ovädret skulle utbryta med olycksbådande raseri, och tärarnes vilda utbrott och qvalets gräsliga äskslag skulle sönderkrossa det ädla hjertat. Robert hade hört omtalas fall, då män vid bans onkels ålder upptagit någon stor sorg så som sir Michael upptagit denna, med ett underligt lugn och dragit sig undan den-. som velat trösta dem så att dessas ängslan skingrats genom den tåliga tystnaden, men att de olycklige sedan fallit och dödt af det slag, som först framkallat själsdomningen. Han erinrade sig fall, då män, lika starka som hans farbror, i smärtans stund träffats af slag och förlamning; och han dröjde i den af lampan upplysta vestibulen, undrande om det icke var hans pligt att vara hos sir Michael för den händelse att något skulle inträffa — om det icke var hans pligt att följa bonom hvart han begaf sig. Men vore det klokt att truga sig på den olycklige gamle i denna grymma stund, då ban vaknat ur sitt otadliga lifs enda berusning för att upptäcka att han bedårats af ett falskt ansigte, att han bedragits af en person, som var för kallt beräknande, för grymt hjertlös för att kunna inse sin egen skändlighet. — Nej, tänkte Robert Audley, jag vill icke bevittna detta sårade hjertas qval. Förödmjukelsen är blandad med len bittra smärtan. Det är bäst att han utkämpar sin strid