Göteborgsposten – 22 april 1863, sida 1

rättar man åtminstone här. Det skulle annars varit roligt att få höra artikelförf:s tanke rörande tiden då han anser 088 Vara fullt färdiga att genom Samogitien öppna den polska insurrektionen väg till hafvet, träffa fienden i hjertat och hota kejsaredömets drakhufvud, såsom han kallar Petersburg. Kanske han tror att vi äro färdiga nu genast i löfsprickningen eller åtminstone vid midsommarstiden? Ingalunda. Kanske till fram i Augusti? Ingalunda. Kanske till på höstsidan? Icke heller då, vågar jag tro. Skulle vi till nästa sommar bli klara — det kan ju tillåtas mig att få säga min tanke, den må gälla hvad den kan — att rikta det der slaget mot drakhufvudet o. s. v. så vore det väl det allra första, och till dess är det troligt att saken på ett eller annat sätt är utagerad. Då man vet att Ryssland — för att taga ett exempel — rustade sig i omkring sju år till orientaliska kriget och vi veta ändå hur pass det hade sina saker i ordning, då man på de gemensamma öfverläggningarne rörande anslagen till Sjöförsvaret, fick höra vår flottas jemmerliga tillstånd beskrifvas — man hade bra nog reda derpå förut — då man vet att allt som hörer till sjukvården äfven befinner sig i klenaste skick, att endast en ringa del af armeen är försedd med refflade gevär, att för armeens proviantering och souragering fordras ofantliga förråder, som ej kunna anskaffas i brådkastet m. m. m. m., så vågar jag sortfarande tro att vi omöjligen kunna vara i ordning förr än till våren för ett så vidt utseende företag som ett krig med Ryssland, låt vara i förening med andra makter. — Jag hade bordt här ofvan meddela följande tiil ytterligare karakteriserande af ställningen: Vid sällskapet Iduns sammankomst på Phoenix i går åtta dagar syntes bland sällskapets ledamöter äfven grefve Manderström. En stund senare på aftonen syntes också i sällskapet furst Czartoryski, men få minuter efter dennes inträde i salongen var ej en skymt till finnandes af hr utrikesministern. De gemensamma öfverläggningarne i tisdags afton på riddarhuset voro talrikt besökta, i synnerhet i början. De resp. ståndsledamöterna troppade så småningom at, efter att under debatten ha högljudt underhållit sig med vänner och bekanta, och åhörarne på läktaren troppade också af, dock ej förr än vid 10tiden, men ännu då sutto troget qvar några fruntimmer, som hållit ut från kl. 6. Några prester eller bönder uppträdde icke, det var. afgjordt på förhand, och hela debatten fördes af f. d. och ännu varande officerare af flottan, med undantag af gamle frih. Raab, A. C., frih. B. A. Leyonhufvud och hr Brakel, den förre f. d., de senare ännu officerare i armseen. De öfriga voro: statsrådet grefve Platen, f. d. premierlöjtnant, grefve K. Posse, premierlöjtnant, hr Lilliehöök, C. B., kommendörkapten, hr Nordenfalk, premierlöjtnant, frih. v. Otter, d:o, hr Rudbeck, kaptenlöjtnant, hr C. J. Hjerta, kommendörkapten, grefve A. v. Rosen, f. d. premierlöjtnant, hr Wallenberg, f. d. premierlöjtnant, och hr Witt, kaptenlöjtnant vid flottans konstruktionskår, båda ledamöter af borgareståndet. Hrr Brakel och Wallenberg voro de enda, som förmådde framkalla någon munterhet, den förre genom sina tuggbussar och sockerbitar hvilkas uppoffrande skulle ge oss medel till en hel flotta af pansarfregatter, den senare genom sin målande beskrifning på officerarnes trägna tjenstgöring, bestående deri att onsdagar och lördagar kl. 12 infinna sig å stationens order-rum 5för att se på orderna, men vanligtvis fanns det aldrig någonting på orderna. Hr Lilliehöök är ingen karl som kan framkalla någon munterhet, men det var ej utan att man måste draga på smilban det när han i extas vid skildringen af det