Göteborgsposten – 22 april 1863, sida 1

erinra dig att jag älskat henne mycket högt och trofast. Jag kan icke taga farväl af henne. Jag skall göra det först, när jag kan tänka på henne utan bitterhet — när jag kan hafva medlidande med henne, såsom jag ber att Gud måtte hafva med henne denna natt. Sir Michael gick långsamt ut ur rummet. Han till trodde sig icke att se på den hopkrupna gestalten. Han ville icke se på henne, som han älskat. Han gick direkte till sitt toilettrum, ringde på sin betjent och bad honom packa in ressaker i en kappsäck och vidtaga alla nödiga arrangementer för att kunna följa sin herre med den sista trainen, som gick till London. X. Stillheten, som söljer på stormen. Robert Audley följde sin onkel ut i vestibulen sedan sir Michael uttalat dessa lugna ord, som ljödo som hans bopps och kärleks dödsringning. Gud vet huru mycket den unge mannen fruktat denna dags ankomst. Den hade nu kommit, och ehuru den ej bade med sig något stort utbrott af förtviflan, någon den häftiga smärtans hvirfvelvind, någon storm af högljudd själsångest och tårar, så kunde den onaturliga stillheten icke lugna Robert. Han visste tillräckligt för att inse det sir Michael Audley gick bort med en pil sittande med hullingarne djupt i hans qvalda hjerta — en pil, som hans brorsons hand hade afskjutit; han visste att detta underliga och iskalla lugn var den första domningen,