Göteborgsposten – 22 april 1863, sida 1

det briljanta i stilen beträffar voro ovanliga ty mot deras logiska innehåll hördes befogade anmärkningar, innan grefve Manderström gjorde dem i Posttidningen till föremål sör skärskådande. Posttidningens artikel förskrifver sig nog från utrikesministerns hand, ehuru Allehanda i sitt svar på densamma hittat på det skäligen klumpiga sättet att låtsa som om den ej vore af honom, blott och bart för att få tillfälle att öfverösa honom med storslefven. Den lycklige förf. till artiklarne om Sveriges utrikes politik hade så innerligt väl kunnat göra det ändå, ty han visste lika väl som andra, att grefve Manderström skrifvit artikeln, och litet hvar som följt med hvad grefve M. skrifvit skulle genast ha kännt igen honom såväl på hans sarkasmer, som på de fransyska vändningar, han begagnar i sitt språk och hvarpå man i hans ifrågavarande artikel fin ner flera exempel, t. ex. då han skrifver: historien bevisar nogsamt, att han (svensken) skyr ingen fara, ryggar tillbaka för ingen uppoffring och att denna anda lifvar ej allenast våra tappra och stridbara krigsmän, men äfven landets hela öfriga befolkning o. s. v.; detta men till motsats mot ej allenast är fullkomligt fransyskt, likaså hans användande i det citerade stycket af orden ingen, der mången annars gerna skulle begagnat ej någon, m. m. Hårda ord har grefve M. verkligen begagnat mot förtattaren i Dagligt Allehanda och bland uttryck som måste såra den senare, och hans svarsartikel bär derom vittne, torde jag få anföra: Man kan skrifva svenska utan att derföre vara svensk och man kan, under föregifvande att vilja skydda Sveriges intressen, göra sig till målsman för helt andra intressen än dem man offentligen framhåller. Grefve M. visar här tydligen att han skaffat sig reda på personen; som skrifvit artiklarne och han har med sina ord tydligen angifvit hans nationalitet. Icke mindre sårande för honom äro orden i senare delen af satsen, hvilka dessutom kasta en skugga på hans afsigters ärlighet. Grefve Manderström yttrar på ett annat ställe i sin artikel: han talar om en kälkborgarepolitik, och hvar och en vet och beklagar att en sådan finnes. Men det finnes äfven något som kallas en kannstöparepolitik, hvilken ofta föres i ledband af en äfventyrarepolitikx. Om ej den furste, som nu gästar vårt land, förut bestämdt visste hvad han här har att vänta sig, så har han genom dessa ord fått fullkomligt reda derpå. Med undantag af dessa yttranden samt kanske ett par andra, vågar jag tro att grefve Manderströms förklaring var fullkomligt på sin plats, och intrycket af densamma har verkat lugnande, naturligtvis utom på alla som gifvit hvarandra handslag på, att hända hvad som hända vill, aldrig erkänna grefve Manderström såsom esituationens mank. Med sina dräpande sarkasmer öfverhopar grefve Manderström den liflige, af sitt ämne hänförde författarens i D. A. operationsplan för svenska armåön, och hur raskt går han också icke på i ullstrumporna: ÅI Samogitien tages hela ryska armåen, som nu härjar i Polen, i flanken, säger han, och tvingas göra front mot de allierade. Härigenom får Polen luft, kommer i förbindelse med hafvet, blir försedt med krigsförnödenheter och organiserar sig på de allierades högra flygel till en fruktansvärd armee! Jo, det låter något, skall man tro! Så skrifver man när det poetiska fått öfverhanden och man anser Ryssland vara den klenaste stackare i Europa, den nyktra prosan måste skrifva på annat sätt, till och med furst Czartoryski — hos hvilken man skulle funnit en liten lutning åt det poetiska hållet ganska naturlig och ursäktlig — lär då man för honom öfversatte den i artikeln föreslagna operationsplanen yttrat: Cest ridicule! Så bea —