Göteborgsposten – 21 april 1863, sida 1

ves till asgörande i de europeiska kabinetterna liksom på Polens slagfält — det är den stora oafvisliga fråga, som ej blott rör Polens, men hela mensklighetens heligaste intressen. Om man tror att, emedan Lund ej gifvit något offentligt prof på sina sympatier för Polens heliga sak, dessa äro mindralifliga, så bedrar man sig. Inom alla de kretsar, der en högre uppfattning af hvad som är rätt och sannt gjort sig gällande, der ej den lumpna, trångbröstade sjelfviskheten eller den sega, doktrinära sjelsklokheten förblindat ögat för den polska frågans solklara fakta, ha tankar och känslor varit odelade i detta hänseende. Och till stadens, liksom till universitetets heder kan jag tillägga, att i detta liksom i andra fall de sjelfviske och sjelfkloka bilda en svag minoritet. Om de lundensiska sympatierna för den polska saken behöft en ytterligare impuls, så hade granskapet med den polska expeditionen varit egnad att gifva denna. ÅÄtt den studerande ungdomen genom utflygter till Malmö sökt sätta sig i beröring med de stackars frihetskämparne, som tvungits att söka en asyl i den gästvänliga skånska staden, förstås af sig sjelf. Göteborgs-Postens läsare veta att lundastudenterne gingo ännu längre — att de inviterade de polska fremlingarne till en fest på Föreningen. Men högre makter — hur pass höga vill jag lemna derhän — tycktes ha beslutat annorlunda. Öfverste Lapinsky har tillsvidare afböjt bjudningen på grund af sin afresa till Stockholm, och den polska komitå, som utfärdat densamma, har här på platsen stött på hinder, som göra det problematiskt, huruvida någon fest blir af. Det är temligen öfverflödiga farhågor för det misshag, talen och hurraropen samt fraterniseringen mellan de svenska studenterna och de polska frivilliga skulle väcka i det ryska kabinettet, som föresväfvat vederbörande och föranledt det oväntade motståndet. Det är klart att detta motstånd, i stället för att dämpa, stegrar begäret att gifva främlingarne ett med det svenska gästfrihetsbegreppet öfverensstämmande prof på det varma deltagande, som här herrskar för korsfararne till den polska frihetens graf, på det djupa deltagande för det af Ryssland förslafvade Polen, som i vårt land går i arf från far till son. Att regeringen, som tolererat i Stockholm och Upsala de mest prononcerade demonstrationer för Polen, skulle ha något emot att Lunds studenter tömma några glas med dessa polackar och — om man så vill kosmopoliter, som ett oblidt öde fört i deras grannskap, tyckes mindre troligt. Familjefördragets tid är oåterkalleligen förbi; man generar sig å högsta ort allt mindre och mindre för sin kolossala granne, ätven om man ej känner sig hugad att blanda sig i hans angelägenheter; och hvad denne angår, så torde nan vara så upptagen på andra håll, att han cäknar ej så noga med den menlösa och oskadliga entusiasm, som ger sig luft vid våra fredliga fester. Med anledning härat tror jag att det orysligt tillämnade kalaset, hvars hållande tyckes ha blifvit, snart sagdt, en hederssak för de unga, kommer att bli af, i trots af de retsamma förespeglingar, hvarigenom man sökt afböja det. Förslaget till professionen i Historia, liksom det till adjunkturen i Filosofi, lär ej låta vänta länge på sig. Mellan dessa befordringsfrågor råder den anmärkningsvärda likhet, att till hvar och en af de vakanta sysslorna tvenne lundensare och en upsalensare anmält sig som sökande, men att i begge fallen endast den ene lundensaren fullföljt sin ansökan, hvadan den historiska professionen och den filosofiska adjunkturen ha hvar sin lundensiske och hvar sin upsalensiske aspirant. E. o. professor A. Cronholm, som afstätt från anspråken på den