Göteborgsposten – 20 april 1863, sida 2

stone att skingra den föreställning, som så ofta appskrämt mig. Jag såg ingen ursinnig qvinna i tvångströja, vaktad af uppmärksamma fångknektar, utan en ung varelse med gyllne hår och blåa ögon, som tycktes så flyktig som en fjäril, och som sväfvade emot oss med naturliga blommor i sina gula lockar, helsande oss med strålande leenden och pratade gladt och oupphörligt. Men hon kände oss icke. Hon skulle ha talat på samma sätt med hvilken främling, som kommit inom portarne till den trädgård, som omgaf hennes fängelse. Hon hade ärft svagsintheten af sin mor, som dött galen. Min mor hade varit eller tycktes vara klok tills jag föddes, men från den stunden bade hennes förstånd aftagit, tills det blifvit sådant det var, då jag såg henne. Jag reste med kännedomen häraf, och med kännedomen, att det enda arf, jag kunde vänta af min mor var — Svagsinthet. Jag reste med kännedomen af detta och ännu något annat — en hemlighet, som jag måste bevara. Jag var blott ett tio års barn, men jag kände all den bördans tyngd. Jag måste hålla min moders svagsinthet hemlig, ty det var en hemlighet, som kunde skada mig längre fram om den blef uppdagad. Jag skulle erinra mig detta. Jag erinrade mig det, och det var kanske detta, som gjorde mig sjelfvisk och hjertlös; ty jag förmodar att jag är hjertlös. När jag blef äldre, sade man mig att jag var vacker — skön — intagande — förtrollande. Jag hörde allt detta först likgiltigt, men småningom lyssnade jag ifrigt der