Göteborgsposten – 18 april 1863, sida 1

dömandet häraf finnes ingen säkrare domare till hvars afgörande kan med trygghet väd Jas, än svenska folkets lugna och oförvillade omdöme. Det är på detta omdöme som en del a! pressen nu söker att inverka, dervid anslående alla de strängar för hvilka den vet svenska folket vara känsligt: ridderlighet, nationalära, nationalhat, national-fåfänga, och i främsta rummet den vackra och allmänt rådande sympatien tör ett ädelt oah olyckligt folk, som gripit till vapen för sin religion, sin frihet och sitt sjelf bestånd. Uti inledningen till artiklarne om Sveriges Utrikes politik lemnas en så vacker skildring af de fördelar, som en femtioårig fred tillskyndat Sverige, samt af den förändrade position detta land, efter förlusten af gina sista besittningar på andra sidan Bottenhafvet och genom föreningen med Norge intagit, att man skulle vara frestad tro, att författaren gripit till pennan för att förorda denna lyckliga freds upprätthållande. Han nämner väl om huru vi under den store Gustaf Adolph gingo öfver till Europas fastland för att rädda protestantismens sak; men häruti kan man ej ännu spåra hvad som följer. Hvad som är visst är, att den strid, hvaruti man nu vill söka att indraga oss, ingalunda kan framställas såsom förorsakad at en billig ömhet om våra fäders och vår egen tro. Att Sverige numera på Europas fastland icke skulle hafva något interesse att bevaka, ingen pligt att uppfylla, hafva vi aldrig sett af någon påstås: det är en af dessa orimliga theorier, hvilka man sjelfmant diktar, för att få den lätta mödan att vederlägga hvad som ej behöfver vederläggas. Att Sveriges frihet skulle vara i sådan fara, att ett krig fordras för att betrygga den, är äfven ett af dessa löst framkastade påståenden, som tarfva bevis innan de kunna antagas, och dessa bevis sökas förgäfves i de toma deklamationer som följa. Att Sverige skulle söka skydd i Rysslands nåd, är äfven ett gratis dictum, förnärmande för hvarje svenskt hjerta, och blottadt äfven på det ringaste sken af sannolikhet. Man kan skrifva svenska, utan att derföre vara svensk, och man kan, under föregifvande att vilja skydda Sveriges interessen, göra sig till målsman för helt andra interessen än dem man offentligen framhåller. När författaren i Dagl. Allehanda säger, att det vore att tilltro svenskarne för mycken feghet om de genom en låtsad vänskap skulle föra ryska regeringen bakom ljuset, må det vara tillåtet fråga honom, huru pass stor grad af feghet han tillmäter sig rätt att tilltro svenskarne? Vid ett sådant tillvitande äro vi icke vana, och hvarje redlig svensk tillbakakastar det med förakt. Författaren hatar Ryssland, förmodligen derföre att han fruktar det. Svensken fruktar icke; men han låter ej heller, genom upprifvandet af gamla, djupt kända sår, förleda sig till opåkallade anfall. Uppgifterne om Rysslands ytterliga svaghet och Sveriges oerhörda styrka må gälla hvad de kunna. Den med så mycken flit predikade läran om Sveriges vanmakt hafva vi aldrig hört predikas. Men långt ifrån att underskatta vårt lands krafter, böra vi lika sorgfälligt vakta oss för att dem öfverskatta: det ena vore oförståndigt, det andra oförsvarligt. Vi ega krafter nog att upprätthålla vårt sjelfbestånd och afslå fiendtliga anfall, om de emot oss skulle riktas; vi böra arbeta på att upprätthålla och utveckla dem, och dertill lära väl Rikets Ständer alltid finnas benägna att anslå medel; huruvida de skulle finnas villiga att göra de oerhörda uppoffringar, som ett anfallskrig kräfver, derom torde meningarne åtminstone blifva delade. Vi förbigå författarens krigsoperationsplan, och lemna åt mera kompetenta domare att densamma — om sådant skulle finnas behöfligt — granska: vi beundra den lätthet, hvarmed han låter flottor och landttrupper operera, men hysa någon tvekan huruvida vid utförandet allt skulle gå lika lätt som hans lifliga fantasi sig det föreställer. Sedan han raskt disponerat öfver Frankrikes och Englands ännu åtminstone för allmänheten ej tillkännagifna politik; sedan han lika raskt frånkänt Ryssland all tillgång på penningar, kredit och fartyg, kommer han till det resultat att Sverige kan och bör taga initiativet till ett anfallsförbund mot Ryssland. Dervid förefaller väl ett litet språng i tankegången, men i så vigtiga fall torde författaren mena att man icke bör fästa sig vid småsaker. Han talar om en kälkborgarepolitik, och hvar och en vet och beklagar att en sådan finnes. Men det finnes äfven något som kallas en kannstöparepolitik, hvilken ofta föres i ledband af en äfventyrarepolitik. De äro lika förkastliga som den första, och hafva den olägenheten att vara långt mera farliga. Men