innebär detta en i högsta grad sårande förolämpning mot Sveriges regering och folk, hvilken författaren aldrig genom några ursäkter eller förklaringar skall lyckas aftvå sig. Den stämplar arten af hans skriftställeri och det förtroende det förtjenar. Då grefve Cavours lysande efterdöme åberopas, må det vara tillåtet fråga: hvilket utländskt ok eller förtryck lider väl vårt fädernesland? Aro vi beredde att göra de oerhörda uppoffringar och att åsamka oss den oerhörda statsskuld, som Italien för sin frihet gladt nedlagt som offer på fäderneslandets altare? Hade grefve Cavour för andras intressen trotsat dessa faror, gjort dessa uppoffringar? Hade han för dem ådragit sig den hjertfrätande sorg att till en främmande makt afträda sin egen fädernebygd; den provins som var det Savoyiska husets vagga och hvarifrån det hemtat sitt namn och sina ärorikaste minnen på verldshistoriens blad? Vi tro det icke, och vädja tryggt i detta, liksom i öfriga här vidrörda afseenden, till det allmänna förnuftets domslut. Man bör hålla författaren i Dagl. Allehanda räkning för att han åtminstone öppet förklarar, att hans afsigt icke är att bedåra någon med förespegling om, att intet annat än ord skulle tarfvas. Allmänheten vet således att här ej mera är fråga om ven diplomatisk samverkan; den vet att det är fråga om krig. Vi hafva aldrig, från första ögonblicket, tviflat derpå; men kanske man gjort klokare uti att icke så genast framrycka med det grofva artilleriet. Det kan afskräcka mången, som ej genomskådat andemeningen med de vackra orden; ej af feghet, ty detta lyte tillerkänna vi ingen svensk; men af sans, besinning och klok eftertanka, egenskaper hvilka likaledes lyckligen hos det svenska folket i rikt mått finnas tillgängliga, och som säga det att det är till tarans stund som kraftyttringarne böra sparas, samt att leken med ord, der ej mäktiga intressen förefinnas, kan blifva lika blodig som dyr. Ett vädjande till det allmänna vettet har synts oss påkalladt, och vi hoppas att det ej skett förgäfves.