Göteborgsposten – 17 april 1863, sida 2

— Ja, en vansinnig qvinna. När ni sägar, att jag dödade Georg Talboys, talar ni sanning. När ni säger att jag mördade honom förrädiskt, ljuger ni. Jag dödade honom, emedan jag är galen! emedan mitt förstånd ligger litet på den orätta sidan om den smala gränslinien mellan sundt förstånd och galenskap, emedan, när Georg Talboys eggade mig, som ni eggat mig, och förebrådde och hotade mig, min själ, som aldrig egt tillräcklig jemnvigt förlorade jemnvigten helt och hållet, så att jag blef galen. Gå efter sir Michael, gå genast efter honom. Om han skall veta ett, må han veta allt; jag skall säga honom mitt lifs hemlighet. Robert gick ut för att se efter sin farbror. Han gick att söka upp den vördade anforvandten, med ett hjerta tungt af qval, ty han visste att han skulle tillintetgöra dennes käraste dröm, och han visste äfven att förlusten af våra drömmar bli endast bittra derigenom, att de aldrig varit de verkligheter, hvarför vi tagit dem. Men midt i sin bedröfvelse för sir Michaels skull kunde han ej låta bli att undra på myladys sista ord — Ämitt lifs hemlighet. Han erinrade sig att dessa ord förekommit i det bref Helen Talboy: skref aftonen före sin flykt från Wildernsea, och att han förgäfves brytt sin hjerna med dem. Han erinrade sig att der stod: Ni borde förlåta mig, ty ni vet hvarför jag varit sådan. Ni känner mitt lifs hemlighet. (Forts.)