Göteborgsposten – 17 april 1863, sida 1

spänning onaturligt uppdrifna hörsel sade henne, att det var en mans steg — sade henne tillochmed att det var en herres gång — att det icke var någon släpande, tungrodd fotgängare, med jeruskodda stöflor, utan en herre, som gick säkert och väl. Hvarje ljud föll som ett stycke is på myladys hjerta. Hon kunde icke vänta, hon kunde icke hejda sig; hon förlorade all sjelfbeherrskning, allt tålamod, all förmåga att styra sig, och hon störtade mot hvalfbågen. Hon stannade i skuggan af densamma, ty främlingen var belt nära henne. Hon såg honom — o Gud! hon såg honom i halfmörkret. Hon greps af en yrsel och hjertat upphörde att slå. Hon gaf ej upp något skri af bestörtning, intet fasans rop, men hon stapplade baklänges och sökte stödja sig vid hvalfbågens murgrönstäckta pelare. Hennes smärta gestalt kröp in i hörnet mellan pelaren och muren, som den stödde, och hon stod och stirrade på den nykomne. När han nalkades henne, sjönko hennes knän under henne, och hon föll — icke afdånad eller i en dvala. Hon sjönk i en krypande ställning tätt intill hörnet af muren, som om hon ville reda sig en graf i de värnande stenarnes skugga. — Mylady! Detta ord sade Robert Audley — han, hvars sängkammardörr, hon för sjutton timmar sedan stängt dubbelt. — Hvad står på med er? sade han med ett eget, tvunget uttryck. Stig upp och låt mig föra er in.