Göteborgsposten – 17 april 1863, sida 1

Det är ännu omöjligt att ställa den pol ska resningens horoskop — att säga om den i trots af alla genom Rysslands ofantliga ma teriela resurser och de ryska armeernas nu meriska öfverlägsenhet vållade motgångar skall triumfera, eller om den skall qväfvas a de ryska truppmassorna och komma att ut göra ett nytt varnande bevis på omöjligheter för detta förtryckta, försvagade och vapenlösstycke af dethgamla Polen att komma undar det ryska oket. De, som kunde lösa frågan icke blott i Polens, men i folkfrihetens och humanitetens intresse, skrifva noter i det oändliga till den ryska regeringen, som dock endast af vapenmakt kan bringas på bättre tankar. Skola vestmakterna försumma detta tillfälle att lägga svärdet i vågskålen till förmån för Polen? detta är dagens fråga. Skall ej denna fruktlösa notvexling taga slut en gång och Napoleon III söka försona hvad Napoleon I brutit mot polackarne, som han hade att tacka för så mycket? Skall ej lord Palmerston nu på randen af sin graf söka godtgöra hvad hans fega och trångbröstade politik gjorde sig skyldig till 1830? Det tyckes som om folken började sjelfva taga saken om hand, och som om de voro beredda att tvinga furstar och ministrar till ett uppträdande i civilisationens och folkfrihetens intresse för denna polska nation, som så länge burit den gräsligaste af alla bördor, pålagd utan deras förvällande, utan ett enda ur folkrättens synpunkt antagligt skäl. Man talar om territoriala skrankor, men det är all anledning att antaga, det dessa territoriala skrankor skola snart nog bortsalla, om vestmakterna blott på fullt allvar gripa sig an med det stora och ärofulla verket. Det är ej osannolikt att Österrike skall kunna förmås åtminstone till en välvillig neutralitet, och då skulle en i Kurland landsatt engelsk-fransk här lätt bana sig vägen till krigsskådeplatsen, äfven om kriget mot Preussen undvekes. Ryssland har stora materiela ressurser, och dess härar och flottor är fruktansvärda, men ett fattas denna mäktiga monarki i kampen mot det svaga Polen. Den har icke rätten på sin sida, den har icke ens en tillstymmelse dertill, ty den, som den egde, förstörde Nikolaus I då han upphäfde 1815 års konstitution. Ryssland kan icke grunda sin rätt öfver Polen på annat än de skändliga styckningar, som utgöra det mörkaste bladeti dess mörka historia. Det kan icke säga att det är i Polens intresse att det håller det underkufvadt, ty fakta tala högt deremot; hvarje barn i Polen kan tala om tyngden af det ryska oket, och det nuvarande upproret visar klarare än något annat att befrielsen från ryskt öfverväide är hela det polska folkets käraste dröm. Styrkans rätt! — se der Rysslands enda rätt! Men äfven den skall försvinna, ifall befriarne komma vestanifrån.