Göteborgsposten – 17 april 1863, sida 1

—— —————— tigt af sitt dystra luftslott. Då miss Audleys tankar vorc sysselsatta på detta sentimentala sätt, observerade hon icke mycket sin styfmor, och den dåliga klockans enda visare bade hunnit till sex, när Robert blifvit välsignad och afskedad. — Bevara mig, sade hon plötsligt — klockan är sex, och jag är icke klädd ännu. Klockan i kupolen på taket ringde, medan Alicia talade. — Jag måste gå in, mylady, sade hon. Går ni icke med? Om en liten stund, svarade lady Audley. Ni serju att jag är klädd. Alicia sprang sin väg, men sir Michaels hustru blef qvar, afvaktande de underrättelser, som läto så länge vänta på sig. Det var nästan mörkt. Aftonens blåa dimma hade uppstigit från marken. De flacka ängarne voro fyllda med ett grått töcken, och en främling kunde ha tagit Audley Court för en borg, belägen vid hafvet. Den annalkande nattens skuggor lurade dystert under hvalfbägen, likt förrädare, som afbidade ett tillfälle att smyga sig in på gården. Genom hvalfbågen glänste ett stycke af den blå himmelen matt; det var kantadt med en purpurröd strimma och svagt belyst af en enda vinterlik stjerna. Intet lefvande väsen rörde sig på gården, med undantag af den rastlösa qvinnan, som gick fram och tillbaka på de raka gångarne, lyssnande efter det fotsteg, hvars ljud skulle fylla hennes själ med förfäran. Omsider hörde hon det — ett fotsteg i allsen på andra sidan hvalfbågen. Men var det det fotsteget. Hennes af själs