Göteborgsposten – 15 april 1863, sida 1

— — — betjena sig af Polens gamla krona, hvilken förkommit. Det berättades att den försvunnit vid sista delningen och att den blifvit tagen i förvar af munkar, som skola lemna den fram, då en infödd polack blitvit vald till konung. Ändtligen kom hämdens och den temporära belrielsens stund, sedan förtrycket stigit till sin höjd och de vigtigaste stadgandena i den de jure ännu gållunde konstitutionen dagligen och stundligen trampats under fötterna af Konstantin och hans usle handtlangare — sedan den förtärlige polischefen Rozmözski genom en här besoldade spioner uppfyllt fängelserna med oskyldiga och infört en tortyr, värdig Amerikas vildar. Insurrektionen börjades genom ett angrepp af en liten skara studenter och unga officerare på storfurstens lustslott Belvedere. Anledningen härtill var icke blott ungdomens större entusiasm och mod; dertill funnos äfven speciella skäl. Kadettoch officersskolorna, som stått under furst Konstantins omedelbara uppsigt hade i fullt mått fått erfara hans brutalitet och omensklighet, hans ursinniga vrede vidde obetydligaste fel mot formen; ett giltigt skäl till klagomål var äfven hans väld och orättvisa vid de utexaminerades befordran. Studenterna återigen hade särskilta skäl att harmas öfver det orimliga förtryck, som sträckte sig till universitetet; så funnos till exempel historia, filosofi och statsvetenskap icke bland läroämnena. Det djerfva företaget lyckades, och storfursten slapp med knapp nöd undan. Med ett litet antal trupper lyckades han komma undan och han befallte de ryska trupper, som voro i staden samt de polska, som ej deltagit i upproret, att draga sig ur landet, intagande endast en defensiv hållning. Tvenne nätter rasade revolutionen i Warschau, och der liksom förut i Belvedere fingo många polackar med lifvet plikta för att de i strid mot sin fosterländska pligt gjort sig till det ryska tyranniets verktyg. Slutligen lyckades det den ädle och hjeltemodige general Chlopizki att dämpa folkraseriet och bringa någon ordning i förhållandena. Administrationsrådet, hvari finansministern Lubetzki fortfor att presidera, utfärdade en proklamation för att lugna folket, och om möjligt ätven kejsaren genom sin moderata och försonliga ton. En deputation afsändes till storfursten, som med sina åttatusen man ryska trupper stod nära Warschau, och erhöll ett ganska vänligt svar, hvari han utfäste sig att mana godt hos kejsaren tör de upproriske och hindra den ryska här, som stod i Lithauen, att rycka in i Polen. Dessa förhandlingar uppväckte det demokratiska partiets missnöje, under det att de godkändes af aristokraterna. Konstantin anhöll, vädjande till polska folkets hederskänsla, att få oantastad tåga till ryska gränsen; och det herrskande moderata partiet ansåg klokast att villfara hans begäran, i trots af demokraternas eller ungdotomens litliga opposition. Chlopizki, som antog diktaturen och bekräftades deri af den sammankallade riksdagen, motsatte sig det demokratiska partiets agitation, förlitande sig på le underhandlingar, han förde i Petersburg. Då dessa strandat, nedlade han diktaturen, nen den regering som efterträdde honom epresenterade företrädesvis det aristokratiska parti, hvars ledare han varit. Furst Radziwill utnämndes till besälhalvare öfver hären, och riksdagen förklarade huset Romanow utelutet från tronen d. 25 januari 1831. Fältmarskalk Diebietsch passerade nu Bug ned 120,000 man och 400 kanoner. Nu börade en kedja af drabbningar, som vi ej kunia skildra här, synnerligast som ett polskt beee DOL—