Göteborgsposten – 15 april 1863, sida 1

IIon lekte en lång stund med denna fl.ska; hon hol den mot ljuset och tog till och med ur korken och luktade på vätskan. Men derefter satte hon den på bordet med er hastig rysning. — Om jag kunde, mumlade hon, om jag blott kunde göra det. Och dock hvarför skulle jag göra det nu? Hon hopslöt sina små händer i det hon uttalade de sista orden, och gick till fönstret i toilettrummet, som vette åt den murgrönsbetäckta hvalfbåge, under hvilken alla, som kommo från Mount Stanning till slottet måste passera. I trädgården funnos tvenne mindre portar, som förde till ängarne bakom slottet, men den, som kom från Mount Stanning eller Brentwood måste gå in stora vagen. Visaren på klockan öfver hvalfbågen var midt emellan ett och två, när mylady såg på den. — Hvad tiden går långsamt! sade hon otåligt, hur långsamt! hur långsamt! Skall jag åldras på detta sätt, under det att hvarje minut tyckes wig en timma? Hon stod en stund med ögonen fästade på hvalfbågen, men ingen gick under den, medan hon såg dit, och hon vände ig otåligt från fönstret för att åter börja sin enformiga vanlring genom rummen. Hvar än den vådeld varit, hvars återsken synts på himnelen, så hade underrättelsen derom ej anländt till slottet. Dagen var mycket regnig och blåsig, det var en dag, hvarpå ifven den afgjordaste lätting och den ifrigaste sqvallerkolportör skulle dragit i betänkande att våga sig ut. Det var cke en torgdag, och derföre färdades icke många mellan Brentwood och Chelmsford, till följe af hvilket ännu icke