Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 1

Am 2—— —— — — — skulle kunnat göra. Den bistra marsvinden slog igen husets dörr och lemnade de begge qvinnorna utanför den. Den långa svarta vågen låg dyster och öde framför dem, framskymtande dunkelt mellan de bladlösa häckarne. En promenad af tre mils längd på en enslig landsväg en kall vintermorgon mellan kockan ett och två är föga angenäm för en fin qvinna — en qvinna som är böjd för veklighet och beqvämlighet. Men mylady ilade framåt på den hårda torra vägen släpande med sig sin följeslagerska, som om hon varit drifven af någon förfärlig, demonisk kraft, som icke kunde aftaga. Den svarta natten låg öfver de begge qvinnorna, den skarpa vinden tjöt omkring dem, i det den for öfver den vida, för dem dolda, landsträckan och blåste som om den kommit på en gång från alla kompassens punkter, koncentrerande sitt raseri kring de olyckliga vandrerskorna. Men dessa gingo framåt i mörkret nedför den backe, hvarpå Mount Stanning ligger, sedan halfannan mils jemn väg och derefter uppför en annan backe, vester om hvilken Audley Court läg i den omgärdade dal, som tycktes skilja den gamla byggnaden frän verldens dagliga sorl och larm. Mylady stannade på spetsen af denna backe för att draga andan och trycka händerna mot hjertat i det fåfänga hoppet att stilla dess plågsamma slag. De hade nu blott tre fjerdedels mil till slottet, och de hade gått nära en timma sedan de lemnade Castle Inn. Lady Audley stannade för att hvila med ansigtet ännu vändt mot sitt mål. Phoebe Marks stannade också och helt belåten med ett uppehåll i den snabba vandringen såg hon