Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 1

de tre grannhofven sammansvurit sig mot Polen, hans enda utväg var att sluta sig till Ryssland. Konfederationen blef nu en generalkonfederation, som gaf konungens och de i Rysslands sold stående magnaternas förräderi ett sken af laglighet. Krigshären upplöstes och de sosterlandsvänner, som ej ville underkasta sig förtryrkarnes och sörrädarnes välde, gingo i landsflykt, under det att konfiskationer och andra härda straff drabbade dem, som blitvit sin ed och sin nationalitet trogna. De Eyssland misshagliga grundlagsändringarne upphäfdes. och då Katharina således fått sin vilja iram, inbillade de konsedererade sig att hon skulle låta dervid bero. Men de missräknade sig. En rysk-preussisk proklamation utfärdades hvari polackarne underrättades att, emedan de visat sig så ovärdiga Katharinas och Fredrik Wilhelms ädelmod, dessa suveräner nödgades införlifva de polska gränsprovinserna med sina stater, på det att Polens sjelfständighet ej skulle gå helt och hållet under. De ur sin ljulva villa vaknade konfedererade vädjade förgäfves vill Katharinas rättskänsla — förgäfves, emedan hon bland sina lysande egenskaper icke egde denna hos en suverän så önskvärda dygd. En riksdag utlystes 1793 i Grodno, och den omringades genast af ryska soldater. Då landtbåden envist vägrade att samtycka till sitt fosterlands stympande, lät ryska sändebudet fängsla fyra af de djerfvaste talarne och placera kanoner framför huset, der riksdagen höll sina sammankomster. Då landtbåden dock istället för att gå in på de skändliga förslagen sutto ända långt in på. natten under djup tystnad, uttolkade riksdagens marskalk, Balinsky, tystnaden som bifall och undertecknade fördraget, hvarigenom Ryssland erhöll ett ansenligt stycke af Lithauen, Podolien och Ukrain samt Preussen, Sydpreussen. Danzig och Thorn. Nu hade Polen förminskats till tredjedelen af hvad det var före första styckningen. Förtrycket i det återstående Polen blef nu ännu hårdare än elter Yårsta delningen. Ryska och preussiska trupper bildade kordonger längs de nya gränserna, och en rysk truppstyrka hade qvarstannat i landet under den öfvermodige och tyranniske general Igelströms befäl. Denne behandlade polackarne åsom om de redan voro kejsarinnans undersåter och tycktes afsigtligt vilja reta den polska adeln till uppror för att göra slut på den sista skuggan af dess frihet. Detpermanenta rådet var åter upprättadt, och en punkt i traktaten innehöll, att ingen förändring i författningen fick företagas utan dess samtycke. Oket var alltför tungt och de begge delningarne alltför kränkande för den polska nationalkänslan, tör att ej ett storartadt försök till tosterlandets befriande skulle göras. En sammansvärjning för detta ändamål utbredde sig öfver Polen och alla de afträdda provinserna. Preussen och Ryssland hade fordrat upplösningen af större delen utat den polska armeen. Detta påskyndade befrielsekrigets utbrott. Öfrverste Malinski höjde först frihetens fana, då han skulle upplösa sin brigad, och med honom förenade sig i Krakau Kosciusko, som i likhet med andra fosterlandsvänner återvändt till Polen för att göra ett yttersta försök till dess betrielse. Ett entusiastiskt hopp tändes hos folket, då Kosciusko med fyratusen endast med liar beväpnade kämpar besegrat adertontusen ryssar vid Wraclawice, och resningen utbredde sig öfver hela landet. I Warschau utbröt ett blodigt uppror, till en del föranledt af Igelströms befallning till polska regeringen att icke blott häkta många ansedda personer och