Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 1

——————————————— Mylady smälog, när hon säg på de festoner och falbo. laner, som omgåfvo henne på alla sidor. Hon hade kanske skäl att småle, då hon eriarade sig sina egna rums dyrbar: prakt, men i det sardoniska leendet låg något, som tycktes betyda mer än det så naturliga föraktet för Phoebes små dekorationsförsök. Hon gick till toilettbordet och slätad det våta håret framför spegeln och satte sedan på sig hat ten, Hon var tvungen att sätta det brinnande talgljuse mycket nära spetsfalbolanerna kring spegeln — ja så när: att det stärkta musslinet tycktes draga lågan till sig genon någon det tunna tygets attraktionskraft. Phoebe väntade oroligt vid värdshusdörren på mylady Hon betraktade den fina visaren på den lilla holländska klockan och undrade att den gick så långsamt. Klockan var blott tio minuter öfver ett, när lady Audley kom med hat. ten på och håret ännu vått, men utan något ljus. Phoebe blef genast orolig öfver utt bon ej hade ljuset med sig. — Har ni lemnat ljuset deruppe, mylady? frågade hon — bet blåste ut, när jag skulle gå ur ditt rum, sva. rade lady Audley lugnt. Jag lemnade det der. — I mitt rum, mylady? — Ja. — Var det riktigt släckt? — Ja, jag har ju sagt det; hvarför plågar du mig mec det ljuset? Klockan är öfver ett. Kom, låt oss gå. Hon tog Phoebe om armen och halft ledde halft slä pade henne ur huset. Den fina handens konvulsiviska tryck: ning höll hennes följeslagerska lika fast som en jernskru