Göteborgsposten – 13 april 1863, sida 1

häsde polackarne nu det permanenta rådet och längre fram antogs af konungen och konsederationen en ny författning. Denna proklamerade tronens ärftlighet 1 kurfurstens af Saxen familj, upphätde det fria vetot, utvidgade konungens ochihans ministrars makt, förmedlade ötvergången mellan adeln och borgarståndet samt gat detta senare en politisk existens, ställde bönderna under lagens och auktoriteternas skydd sumt afskastade kontederationsrättigheten. Denna författning omfattades med allmän entusiasm. Till och med konungen tycktes besvärja den med hänförelse; om denna var verklig eller låtsad lemna vi derhän. Ofverallt i det icke-moskovitiska Europa gillades den högljudt, och konungen al Preussen, som med Polen ingått en defensiv-allians, lyckönskade konung Stanislaus i ett bref dertill. Men polackarnes förfärliga och obevekliga fiende, den ryska czarinnan vredgades öfver dessa ålgärder, hvarigenom de sökt hätda sitt oberoende inom det område, som vid den orättfärdiga plundringen lemnats dem i behåll. I en proklamation klagade hon öfver polackarnes tilltag att förklara tronen i sitt eget land ärftlig, och snart tog hon första steget till den fruktansvärda hämnd, hon beslutat, genom att uppmuntra några med författningsreformen missnöjda polackar att under ryska vapnens skydd bilda en konfederation i Targowicz. Hundratusen ryssar närmade sig nu i fiendtlig afsigt den polska gränsen. Polackarne motsågo fiendens ankomst med lugn, ty oaktadt det prof, de redan haft på Preussens illfundiga och sjellviska politik, förlitade de sig på det bistånd, som denna makt utfäst sig att lemna dem i händelse de angrepos. Men Fredrik II:s efterträdare bröt sitt lötte, när nödens stund var inne för den så hårdt prötvade polska nationen. Han afslog den polske konungens traktatsenliga fordran af bistånd i ett bref, hvaruti han tadlade samma grundlagsändringar, han förut skänkt sitt odelade bisall, samt hotade tillochmed att deltaga i en ny delning af Polen. Räddning hade måhända ännu varit mojlig, om icke den konung, polska folket erhållit af Katharina, varit en lömsk och feghjertad förrädare. Stanislaus förnyade intör Gud och folket sitt löfte att försvara konstitutionen och fosterlandet samt lofvade att sjelt ställa sig i spetsen för den nationala armåen, men höll på samma gång trupperna i overksamhet kring sin person,:hindrade, så vidt på honom berodde, alla verksamma åtgärder till landets försvar och underhandlade hemligt med fienden af omtanka för sina personliga intressen. Polackarne ansträngde sig af alla krafter att afvärja den hotande faran. Ilären utgjordes af trenne afdelningar, hvaraf den ena kommenderades af konungens brorson, öfverbefalhafvaren Josef Poniatowsky, den andra at Michael Wielhorsky och den tredje af den berömde srihetshjelten Kosciusko. Denne i Frankrike och Amerika utbildade anförare, som förenade stora fältherretalanger med glödande fosterlandskärlek, hade måhända frälst Polen, om ej Stanislaus och de feghjertade förrädare, som omgäfvo denne Katharinas kunglige slaf, förlamat hans sträfvanden och gjort hans bedrifter fruktlösa. Han slog vid Dubienka i spetsen för fyratusen man en här af adertontusen ryssar, men måste snart draga sig tillbaka, emedan en rysk arme hotade att från Galizien falla honom i ryggen. Redan sex dagar efter denna seger slöt den trolöse och menediske konungen sig till konfederationen i Targowicz. I strid mot alla sina förra bedyranden förklarade han, att då