Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 1

kymmers trånga fåra för att med anande smärta fästa sig vid en annans förestående sorger. — Hvad han blir olycklig, om de förmå öfvertyga honom derom! tänkte hon. Men med denna tanke blandade sig en annan, neml. den på hennes sköna ansigte, hennes förtjusande väsende, hennes skälmska leende, hennes låga musikaliska skratt, som liknade ljuden från ringande silfverklockor, som utströmma öfver en fläck betesmark, eller en sorlande bäck i den dimmiga sommarqvällen. Hon tänkte på allt detta med en slyktig känsla af triumf, som var starkare än sjelfva hennes fruktan. Om sir Michael lefde tills han blef hundrade år gammal, skulle han väl någonsin förbise dessa egenskaper hos henne, äfven i fall han trodde det värsta om henne och föraktade henne? Nej, tusen gånger nej! Till den sista stunden i hans lif skulle han tänka sig henne i glansen af de behag, som först vunnit hans entusiastiska beundran, hans varma hängifvenhet. Hennes värsta fiender kunde ej beröfva henne denna fens skänk, som haft ett så olyckligt inflytande på hennes lättsinniga karakter. Hon gick fram och tillbaka i toilettrummet vid lampans. silfversken tänkande på det besynnerliga bref, han erhållit. från Robert Audley. Den enformiga vandringen fortfor en stund, innan hon kunde gifva stadga åt sina tankar — innan hon kunde samla sitt inskränkta förstånds skingrade krafter till det vigtiga ämnet — hotelsen, som förekom i advokatens bref. — Han kommer att göra det, sade hon mellan tänder