Göteborgsposten – 9 april 1863, sida 1

gamakt visade sig tydligt under den siste duglige konung, detta land egt. Den namnkunnige Johan Sobieski sökte, sedan han räddat icke blott sitt eget fosterland utan äfven Österrike trån de då ännu fruktansvärda turkarnes angrepp, förgälves att rycka sitt rike ur anarkiens kaos och göra det delaktigt af civilisationens fördelar. Med samma beundransvärda energi, som han utvecklade i spetsen för sina tappra krigare, ehuru icke med samma framgång, bemödade han sig att införa af behofvet i hög grad påkallade reformer i administrationen, att höja konungamakten ur dess djupa förnedring, att uppmuntra handeln samt upprätta en stående arme, som skulle kunna göra landets försvar mot utländska angrepp i någon mån oberoende af de inhemska herrarnes godtycke. Alla dessa försök strandade mot adelsmännens afundsjuka, ömtålighet om sina rättigheter och falska frihetsbegrepp. De medgifvanden, som gjordes vid en riksdag, återkallades vid en följande; och i de fall då den stora majoriteten af landtbåd var på konungens sida, omintetgjordes hans förslag af något landtbåds veto, utan att dessa tilldragelser föranledde afskaffandet af detta den enskilda representationens orimliga rätt att förhindra hvad de öfriga representanterne och konungen önskade genomföra. Snart skulle den polska adeln få bittert plikta för det halsstarriga motstånd, hvarmed den mötte sin lika upplyste som ädelsinnade och tappre konungs fosterländska sträfvanden. Under hans närmaste efterträdare, kurfursten August af Saxen, som hade köpt den polska kronan genom affallet från den lutherska läran till den katholska och en storartad penninge-utdelning bland de adliga valmännen, vidtogs en åtgärd, som blef längre fram en kär anledning till inblandningar i de polska angelägenheterna för Ryssland, som redan då funderade på att förr eller senare få ärfva den tidens sjuke man. Det var afskaffandet af de frioch rättigheter som dissenterna i Polen åtnjutit medan religionstvång herrskade i nästan alla andra europeiska stater — ett riksdagsbeslut, som är högst märkvärdigt och svårförklarligt, då man besinnar att hvarje dissentisk representant egde rätt att törhindra dess fattande på grund af det fria vetot. Anstiftarne till denna lika fördömliga som olycksbringande åtgärd voro Loyolas lärjungar, hvilka vunnit insteg under de bigotta konungarne af Wasastammen och förstått under deras efterträdare att stadfästa sitt inflytande medelst denna beundransvärda förmåga att afpassa sina läror efter nationernas och individernas egendomligheter, som utmärker Jesuiterorden. Då August, efter den af Carl XII tillsatte Stanislaus Leczinskys fördritvande med tillhjelp af saxiska trupper, åter bestigit den polska tronen, underhandlade han med Ryssland och Preussen om att dela Polen med dem, på det att han med dessa makters bistånd skulle kunna tillskansa sig oinskränkt makt i den del af det stora riket han finge qvar. Han saknade dock mod att söka utföra denna skändliga plan, men han bibehöll sin saxiska krigshär i landet och förbittrade derigenom adeln så att den allmänt reste sig och anföll saxarne. Nu hade den ömklige konungen ingen annan råd än att söka rysk bemedling och medelst en sådan ingick han en förlikning med sina upproriska undersåtare, till följd af hvilken saxarne måste lemna landet. Detta var den första gång, som Ryssland ingrep i Polens inre angelägenheter, men det skulle, tyvärr, ej bli sista gången. Redan vid nästa tronledigheten gjorde Ryssland, mot folkrättens bud, sin vilja gällande i grannriket genom vapenmakt, i strid