Göteborgsposten – 7 april 1863, sida 1

Frihetshjeltar. Sedan bravooch hurraropen förklingat uppstämde sångarne Lidners: O yngling om du hjerta har, Att trampa fädrens fjät; Flyg till ditt fosterlands försvar, Dö eller rädda det! . Sedan ordet härefter förklarats fritt deklamerade studenten Snoilsky (känd under pseudonymen Sven Tröst) följande af honom sjelf författade versar, hvilka emottogos med uthållande och odeladt bitall. På Polens dag. Lyft upp ditt hufvud, du arma land, Och visa du lefver än! De brista, träldomens hårda band, Och allt skall bli godt igen. Så yrka på frihet med eldig begäran Och kämpa för segern och flamma för äran! Vi lyssna till dånet vid hvarje slag Och bäfva af glädje på Polens dag! Polonia, strålande Österns mö, Du skändligt blef köpt och såld; Du fick ej lefva och kunde ej dö, Seen de på din frihet gjort våld. Du knutit din hand, då man blodig dig piskat, Och doft i din bödels öra du hviskat: Du niding, jag räknar hvartenda slag; Du gäldar det grufligt på Polens dag! Och stunden kom: O hur skön du står Med lian lyftad till skörd, Med frihetsmössan på lockigt hår; — Och långt din stämma blir hörd. Iill vapen, till vapen! det klingar så härligt För Polens vän — för dess ovän förfärligt; Ty vedergällning är helig lag För Polens söner på Polens dag. Och vårdkas flämtar från höjd till höjd, Och himlen blir röd i ett nu. Ditt öga blixtrar, du hör med fröjd Hur kedjor rassla itu Och härar stå upp, der du stampar med foten, Med lian du ogräset mejar till roten Och andas in uti djupa drag Ett haf af frihet på Polens dag. Hvar ungmö gerna sin brudgum ger At fosterlandet till lån; Och enkan gifver — hvad vill man mer? — Hon gifver sin enda son. De kämpa och blöda, de segra och falla; De sörjandes hjertan af stolthet dock svalla, De frias fader, dig tackar jag: Du mottog mitt offer på Polens dag! Du Polens yngling, strid segergladt, Men vaka, du Polens mö! Och sy förband både dag och natt, Fast rosor på kinden dö. Hvad mer, om de vissna i flitiga tjället? På rosor de sårade hvila i stället. Hvad båtar väl trälen hans kropps behag? Men skön är den frie på Polens dag. Ja, lyft ditt hufvud, du arma land, Ty allt skall bli godt igen. För dig stå folkens pulsar i brand, Och verlden har du till vän. Mest fröjdas dock vi, när din boja du sliter: Vi veta, vi veta hvem stålet biter! Vi tacka dig för hvart ärligt tag På Polens, på Sverges, på folkens dag! Gud hvässe din lia, Gud främje din sak! Det finnes ingen mer dyr. Vi bedja för dig under kampens brak, Du folkens helga martyr! I träldom och nesa du varit förnedrad, Och derför skall ingen som du bli hedrad! Se! segern födes af nederlag: Ur blodbad ljusnade Polens dag. Af nakna moar och frusna kärr Man hemtar ej stort förvärf: Arm är den hjelp vi dig ge tyvärr! Ack, endast en ringa skärf! Men brinnande böner vid gåfvan dock låda! Hvad skärfven betyder, förstå vi nog båda: Haf du i minne vårt hjertelag! Hvem vet, när han randas vår egen dag. Härefter bestegs talarestolen af en man af folket, konstförvandten och skarpskytten Lindberg (samme man, som för så dagar sedan genom att värdigt och lugnt tilltala de oroliga folkhopar, hvilka störde lugnet i vårt annars så fredliga samhälle, till stor del uppbär förtjensten af att folkmassan skingrade sig och oroligheterna ej mera förnyades). I enkla men varma ordalag anhöll han att å arbetarnes och skarpskyttarnes vägnar få framföra äfven dessas sympatier för det kämpande Polen och det olyckliga polska folket. Talet, afbrutet af starka bravorop, emottogs med stort bifall. Sångarne uppstämde derefter Wennerbergs skarpskyttemarsch, hvarefter professor Rydin uppträdde och föreslog med anledning af den förre talarens yttrande om arbetarens känslor och tankar, en skål för Polens fredliga arbetare. På dessa, sade talaren, byggdes dock den säkraste och varaktigaste friheten. Skådom på Finland! — Polen har äfven sina fredliga arbetare: de fordom föraktade, dock alltid idoga och arbetsamma judarne; de polska magnaterna, hvars ättlingar nu uppröjde landet och införde en bättre kultur; städernas handtverkare, presterna som välsignande tågade i spetsen för frihetskämparne och slutligen den polska qvinnan, som tödde och uppammade en hjelteslägt — för alla dessa fredliga arbetare utbringade talaren en skål, hvilken under jubel tömdes af alla närvarande. j Studenten Wirsån wunnläste härefter ett — — hn—rJj FM -— KK TR SR — —