Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 1

att tillgå, emedan de upptagits för er räkning. Hvad skall jag göra för att förnöja er? Skall jag sälja min Marie Antoinettesecretaire eller mitt Pompadours porcelän, eller Leroys och Bensons ormolu-klockor eller mina med gobelinsväfnad öfverdragna ottomaner och stolar? Huru skall jag kunna nästa gång göra er till lags? — 0 mylady, mylady, jämrade sig Phoebe, var icke så giym mot mig; ni vet — ni vet att det icke är jag, som vill preja er. — Jag vet blott, utropade lady Audley, att jag är den olyckligaste qvinna på jorden. Låt mig tänka efter, ropade hon afbrytande Phoebes frammumlade ursäkter med en befallande åtbörd. Tig och låt mig tänka på saken, om jag kan. Hon förde händerna till pannan och lade sina smala fingrar öfver den, som om bon velat leda tankeverksamheten genom deras konvulsiva tryckning. — Robert Audley är hos din man, sade hon långsamt snarare för sig sjelf än till Phoebe. Dessa begge män äro tillsammans, och exekutionsbetjent är i huset, och din brutale man är vid denna tid på dygnet rusig och envis och ursinnig i sitt rus. Om jag vägrar att betala penningar, stegras hans ursinnighet handrafallt. Det tjenar icke till något att grubbla på saken. Jag måste ge er penningarne. — Men om ni ger oss dem mylady, sade Phoebe mycket allvarligt, så hoppas jag att ni låter Lukas veta att de äro de sista penningar, ni ger honom, så länge han bor i det huset.