Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 1

och det nationela oberoendets lifsluft, som äro underkastade en främmande nation, med hvilken de ha intet gemensamt och med hvilken en sammansmältning är otänkbar! Bland dessa är, näst Finlands, intet, som tager våra sympatier så i anspråk som Polens ädla folk, hvilket så många gånger förklarats dödt, tillintetgjordt, förryskadt, och som dock i dag med beundransvärdt hjeltemod kämpar förtvitlans kamp för återvinnande af sin halft stulna, halft röfvade frihet. Det ligger något djupt högtidligt i ett sådant folks uppståndelse ur sitt långa dvallika lugn till en kamp på lif och död med en fiende, som snart ett århundrade förtryckt, misshandlat och plågat det på alla upptänkliga sätt med alla de medel, sam stått honom till buds. Polen har de mest giltiga skäl till sitt så kallade uppror — skäl, som erkännas icke blott af hela det icke moskovitiska Europa utan äfven af de bättre och upplystare bland ryssarne sjelfve. Men Ryssland har aldrig egt ringaste skäl eller ens någon förevändning för sitt barbariska och nedriga förfarande mot Polen, hvilket utgör en kedja af ränker, meneder, grymhet och brott, som förr eller senare måste draga Guds straffdom öfver det stolta czarriket. Huru skulle man vid anblicken af det sargade och blödande Polen, som vrider sig i dödsångest under förtviflade försök att slita sig ur Rysslands grymma klor, kunna bekänna sig till kosmopolitismens teorier! Så länge sådana politiska nidingsdåd som Polens trenne delningar ej blifvit i möjligaste måtto godtgjorda, så länge det en gång så mäktiga rikets trenne delar äro inkilade i de på rof grundade staterna Ryssland, Preussen och Österrike, sålänge den med list och våld tillskansade makten utöfvas med barbarisk och himmelskriande grymhet af huset Romanow och dess handtlangare, är talet om alla folks brödraskap och sammansmältning en orimlighet och ett entusiastiskt och trotast omfattande af folkindividualitetens id frihetens säkraste stöd. Det millennium kommer kanske en gång, då vargen deh lammet, Ryssland och Polen skola letva i frid och endrägt, men nog torde det låta vänta på sig, att döma af hvad som passerar i dessa dagar. Vi antydde ofvan att det polska folket och det ryska ha intet gemensamt. Noga räknadt, ha de likväl ett, ty de höra begge till den slaviska folkstammen. Men de äro icke desto mindre i naturanlag och solkkarakter vidt skilda från hvarandra, och det på blodiga och oförgätliga oförrätter grundade nationalhatet har gjort svalget mellan dem ännu större. Polackarne utmärka sig genom intelligens och själsadel liksom genom anletets och gestaltens skönare former framför alla andra slaviska folk, vare sig nu att detta beror på uppblandning med germaniska stammar under nationens at historiens fackla ej belysta formationsperiod eller att det eger sin förklaringsgrund i andra tillfälliga omständigheter. Deras kultur är icke blott genuinare utan äfven äldre än Rysslands. Casimir den Store, som var för Polen hvad Peter den Store var för Ryssland, regerade nära fyra århundraden tidigare än denne den ryska civilisationens fader. Han återgaf enhet och sammanhållning åt det polska riket, som hans far funnit splittradt i små furstendömen, och förtjenar måhända bättre än denne att kallas polska rikets återställare; han gjorde hvad han förmådde för att befrämja landets andliga och materiella utveckling med ledning af de framsteg, den tyska civilisationen då gjort; han förbättrade förvaltningen, stiftade nya lagar för hela landet, uppmuntrade vetenskaperna och industrien,