Göteborgsposten – 2 april 1863, sida 1

—— -— —— inrättade vårdsanstalter för fattiga och sjuka, uppbyggde städer samt skyddade allmogen mot herrarnes förtyck. Men denne i så många afseenden förträfflige regent lade grunden till det missförhällande, som var ämnadt att hämma det polska tolkets utveckling och slutligen bereda dess förderf. Han följde neml. sina germaniska grannars exempel ätven deri. att han ej melgar de lägre solkklasserna något inflytande på de allmänna angelägenheterna. Han sammankallade visserligen riksdagar, som han tog till råds i alla vigtigare frågor; men dessa riksdagar vore endast herredagar, möten för rikets magnater. Sålunda grundades redan under denne konung den oligarkiska styrelsetorm, som skulle draga så mycket elände öfver ett land, hvilket tycktes ämnadt att intaga ett ärofullt rum i den europeiska Statssamiljon. I den mån som landet tillväxte i yttre hänseende under Casimirs efterträdare Jagellonerne, hvilka voro ättlingar af den med hans dotter förmälde lithauiske storfursten Jagello, förstod den mäktiga adeln att smida lifegenskapens kedjor allt hårdare och hårdare kring folket på samma gång de läto konungarne känna deras vanmakt, så snart dessa sökte åvägabringa någon reform i författningen, som kunnat gifva fasthet och enhet åt styrelsen. Det var desto lättare för adeln att tillskansa sig och behålla denna makt, som icke något egentligt nationellt borgarestånd fanns 1 konungariket. Casimir den Store hade, för att skänka landet handel och industri, inbjudit de i hela det öfriga Europa så för tryckta judarne att sätta sig ned i Polen, och desse hörsammade kallelsen i stora skaror. Do slogo under sig handeln och alla lättare yrken, medan de egentliga polackarne blefvo herrar och trälar. Då naturligtvis desse hebreiske köpmän och näringsidkare, i följd af de då rådande nationala och religiösa fördomarne, ej kunde tillvinna sig något anseende eller inflytande, var det helt naturligt att de polska städerna ej kunde komma att spela samma vigtiga roll som städerna i Europas romaniska och germaniska länder — att de ej kunde komma att bilda en motvigt mot aristokratien och understödja konungamakten i dess strätvan efter konsolidering på samma gång de gjorde folkets naturliga, af kastintresset undertryckta rättigheter gällande. Så länge den Jagellonska ätten innehade tronen framstodo icke vådorna af det polska samhällsskicket i full dager. Men då efter denna ätts utslocknande på svärdssidan all arfsrätt till kronan afskaffades, förbud stadgades mot efterträdarens utväljande under en konungs litstid och valka pitulationer fordrades af de utvalde konungarne så kunde icke de olyckligaste följder af den oligarkiska författningen uteblifva. Vid hvarje tronledighet kommo spekulanter från, snart sagdt, alla väderstreck, som med främmande makters och den gula metallens understöd, eller genom med den konungsliga värdigheten föga förenliga löften sökte vinna sig anhängare bland de ädlingar, som egde att bortgikva sitt lands krona. Konungarnes makt inskränktes naturligtvis mer och mer, magnaterna blefvo landets egentlige herrar och representanter. Genom deras lagligliga rätt att bilda konfederationer för att mot konungens och riksdagens beslut genomdrifva sina syften med våld, och genom det fria vetot — hvarje enskildt landtbåds riksdagsmans) rätt aw tillintetgöra ett at alla de öfriga fattadt beslut, — stod det dem fritt att störta landet i anarki och förvirring, när det behagade dem, samt förhindra även den at behofvet mest påkallade reform i den uti så många afscenden orimliga och förderfliga författningen.