Göteborgsposten – 1 april 1863, sida 1

Mylady lindade sina ambrafargade lockar kring sina singrar och gjorde en åtbörd liksom för att rycka dem af hufvudet. Men till och med i detta den stumma fortviflans ögonblick, fick fåfängan ut sin rätt, och hon släppte de staekars hopsnodda lockarne så att de bildade en matt gloria kring hennes hufvud i det dunkla eldekenet. — Jag var icke elak, när jag var yngre, tänkte hon, när hon stirrade dystert på elden, jag var blott tanklos. Jag gjorde ingen förnär — åtminstone cj med uppsåt. Månne jag någonsin varit riktigt elak? fundrade hon. Det värsta jag gjort har varit resultatet af vilda impulser och ej af djupt lagda planer. Jag liknar ej de qvinnor, om hvilka jag läst, och som legat natt efter natt och uttänkt förrädiska illgerningar och bestämt alla omständigheterna vid ett tillämnadt brott. Jag undrar om de ha lidit — dessa qvinnor — om de ha lidit som jag. Hennes tankar forirrade sig i dunkelhet och oreda. Hastig: reste hon på sig med en stolt trotsig ätbörd, och hennes ögon skeno af en glans, som ej endast var en afspegling af eldens. — Ni är vansinnig, mr Robert Aualey, sade hon, ni är vansinnig, och edra fantasier äro en galnings fantasier. Jag vet hvad galenskap är. Jag känner tacknon och bevisen på densamma, och jag säger att ni är galen. Hon förde handen till hufvudet, liksom om hon tänkte på något, som förvirrade och uppskakade henne, och som hon hade svärt för att betrakta med lugn. på — Kan jag våga att trotsa honom? mumlade hon. Kan jag verkligen våga det? Skall han stanna sedan han gått så