Göteborgsposten – 30 mars 1863, sida 1

gats med hvarje dag, vext till ett stort svalj, hvaröfver fri. dens dufvor med olivqvistarna omöjligt kunde komma från nå. gotdera hållet. Ingen försoning är möjlig der hvarest icke ar öppet krig. Ett falislag, ett allvarsamt bullrande faltslag med sladdrande baner och dånande kanoner måste föregå fredstraktaten och entusiastiska handtryckningar. Måhända har förbundet mellan England och Frankrike minnet af fordn: segrar och nederlag att tacka för sin styrka. Vi ha hata hvarandra och slagits och gifvit fritt lopp åt vårt agg, och vi kunna derföre nu gå in på att omfamna bvarandra och lofva evig vänskap och oföränderligt brödraskap. Låt oss hoppas att när det nordliga yankneskapet decimerat och d-cimemerats, dun skräflande Jonathan kastar sig till sin sydländske broders bröst gifvande och emottagande förlåtelse. Alicia Audley och hennes fars vackra bustra hade tillräckligt utrymme i det gamla slottet för det undvikande af hvarandra, som deras ömsesidiga motvilja kräfle. Mylaly hade sin egen våning, som vi veta — praktfulla rum, så eloganta och komfortabla som möjligt. Alicia bade sina egna rum i en annan del af den stora byggnaden. Hon hade sin kära häst, sin newfoundlandshund och sina målningsmaterialier, och hon roade sig temligen väl på egen hand. Riktigt lycklig var icke denna öppenhjertiga ädelsinnade flicka, och det kunde hon icke vara i slottets qvafva atmosfer. Hennes far var förändrad — denne kare fader. som hon beherrskat med ett barns gränslösa makt, hade nu fått en annan herrskarinna och nnderkastat sig ett nytt välde. (Forts.)