Göteborgsposten – 28 mars 1863, sida 1

pat det tjugonde gången att undra om det är det ord, son man skulle säga. Robert Audley har tänkt på sin väns för avinnande, tills denna tanke hunnit göra sin olyckliga, ohel sosamma verkan. Han betraktar en vanlig bändelse med sju ka ögon och förvrider den så till en hemsk gräslighet, alstrad af hans egen monomani. Om ni icko vill att jag skall bl lika galen som han, så får ni lags att jag slipper se honon mera. Ilan påstod i qväll att Georg Talboys blifvit wör. dad här på stället och att han skulle rycka upp hvarje träd i trädgården och rifva ned hvarje sten i slottet för att få reda på — Mylady upphörde att tala. Orden dogo på hennes läppar. Hon var utmattad af den besynnerliga energi, hvarmed hon talat. Hon hade förvandlats från en tanklös barnslig skönhet till en qvinna, stark nog att förfäkta sin sak och försvara sig mot anklagelser. — Rifva ned slottet! ropade baroneten. Georg Talboys mördad på Audley Court! Sade Robert så? — Han sade något sådant — något, som skrämde mig mycket. — Då måste ban vara galen, sade sir Michael allvarligt. Jag vet icke hvad jag skall tro om det du sagt mig. Sade han verkligen detta, Lucy? Eller har du kanske missförstått honom? — Det — det — tror jag icke att jag gjorde. Du såg ju hur uppskrämd jag var, när jag först kom in; det skulle jag icke ha varit, om han icke sagt något rysligt. Lady Audley hade betjenat sig af det starkaste argument, hvarmed hon kunde förfäkta sin sak.