Göteborgsposten – 28 mars 1863, sida 1

Talrika skaror af promenerande hafva under veckan rört sig å den vackra Nygatan, ej endast för att njuta af der rådande solvärma eller af de genomtorra och förträffliga trottoirerna, ej heller för den nu mäktigt svällande vallgrafven med trädgårdsföreningen å andra sidan, utan kanske mest at nyfikenhet att få se denna lilla beryktade spart, der han setat på jernblecket framför reflexionsspegeln, koketterande framför sin egen bild, för hvars tjusande han antagit de mest graciösa ställningar. Huru förtjust har ej den lille varit, då hans förmodade tillbedjerska visat sig fullkomligt lika artig och kärlig, ja, då tillochmed hennes förtjusning stigit i alldeles samma proportion som hans. Han drömde sig redan ett lif af idel kärlek med henne, stolt och föraktligt blickande på sin forna och verkliga älskarinna, som, bedröfvad, försänkt i tårar (om sparfvar kunna gråta), tagit sin tillflykt till en utskjutande list å samma byggnad, hvarifrån hon kunde se den otrognes koketteri med den hotade rivalen. Täligt har hon setat der, under det den berusade bedragaren skyndat att reda ett bo å den bredvid varande balkongen, dervid han likväl tyckts hafva förundrat sig öfver att behöfva arbeta ensam för ett så gemensamt syfte. Denna undran — kanske var det endast ren kärlek — har visat sig i de oupphörliga besök han under arbetet gjort vid reflexionsspegeln, der han uppmanat sin drömda brud att komma till hans hjelp. Hon har aldrig försummat att möta honom på den gifna rendezvousplatsen, men har heller aldrig velat lägga två strå i kors för det gemensamma boet. Fast hon städse visat sig lika öm som förut, började dock slutligen sparfven finna hennes uppförande besynnerligt, och i samma mån som hans känslor afkyldes svalnade äfven hennes. Fick han så syn på sin öfvergifna älskarinna, och hans bättre jag fick öfverhand: den gamla kärleken uppflammade ånyo, och hvad som var gjordt för boet var ju icke ogjordt. Dock, man kufvar ej så häftigt en stark passion, och när något tillfälle gifves, återvänder gerna Narcissus till den gamla mötesplatsen, der han ännu alltjemt finner sin Echo, utan att dock kunna finna henne. Han lär nu vara förlofvad och då skola väl hans besök der upphöra.