Göteborgsposten – 28 mars 1863, sida 1

Det är en enkel historia, hvars motstycke vi hvarje dag se bland menniskorna. Den äkta nordiska vintern i Sverige, ofier hvilken hvarje svensk, som uppehåller sig i sydligare klimat, så ifrigt längtar, blef då sådan i år att vi måst importera is. Icke mindre än 8 fartyg, lastade med denna ovanliga importartikel, hafva redan uppkommit till vår hamn. Det anti-norska partiet skulle kunna säga, att denna tillförsel blott är en fortsatt yttring af den köld, med hvilken våra bröder på andra sidan Kölen trakterat oss. Men tiderna äro dess bättre nu betydligt ändrade, och denna is skola vi med lust och gamman smälta i sommar tillsammans med våra bröder både från Norge och Danmark. Aldrig någonsin hafva utsigterna för de sannt skandinaviskt sinnade varit så ljusa och sträfvandena så betecknande som nu. Det politiska medvetandet börjar allt kraftigare i Danmark skaka på de bojor, hvilka en såsom ososterländsk hall-stämplad minister pålagt detsamma ; i Sverige jublar nationen öfver den glada förhoppningen att få sin representation ombildad till någorlunda likhet med grannländernas; i Norge ser man ej i Storthinget någon upprifva de gamla tvistefröna, tvärtom beslutar man sig, i likhet med Sverige, för årliga Storthing; Danmark utsträcker sina jernvägar till Sveriges närmaste punkt, Norge drar sina till riksgränsen, och det är nu endast Sveriges göra att skyndsamt och gladt mottaga dessa framräckta händer. Äfven på annat håll uppenbara sig dessa skandinaviska sträfvanden: ett skandinaviskt naturforskaremöte skall innevarande sommar hållas i Stockholm, ett skandinaviskt nationalekonomiskt här i Göteborg, hvartill torde kunna läggas det pedagogiska mötet, äfven här i Göteborg, samt landtbruksmötet i Malmö. Vi skola således i år få många tillfällen till närmande och anslutning mellan de tre länderna. andtligen hafva de stackars orrarne och tjädrarne fått sin lilla frist, då de i lngn kunna tänka på sina familjangelägenheter, utan att oroas af jägarens obehagliga besök och sårande uppträdande. Visserligen har man nog ännu mången krypskytt, som förderfvar jagten, men i samma mån som våra husmödrar lära sig inse, att dylika lagbrytare ej böra med köp uppmuntras, under den förbjudna tiden, skall ätven antalet af dylika minskas och vildtet blifva så ymnigt, som det kan och bör vara. Under detta år hafva vi visserligen ej varit vanlottade hvad vildt vidkommer, då norrlandsvildtet sökt sig väg ända hit; men det är ej sagdt, att fångsten deruppe blir alla år så riklig, som den, synnerligast i afseende å ripor, varit i år. Ännu lära rätt stora qvantiteter af detsamma här finnas lagrade, hvarje fogel numera naturligtvis stämplad på vederbörligt.sätt, genom ett snöre draget genom dess näsborrar och försedt med den trigitvande lackstämpeln. — Inne på matvarornas kapitel, bör man ej förbigå, att de första laddningarne af norska vårsillfisket anländt, samt att Fladstrandsostrona fortfarande utbjudas af tvenne konkurrenter, trots den enes törklarade monopol, men till allmänhetens fördel hvad priset beträffar. Den stora skämtdagen. Aprilnarridagen, tillstundar. Den är dock sannerligen allt annat än en skämtdag för mången. Hvarken för den operaälskande publiken, för hr von der Östen eller hans sällskap torde den så så anses; ej heller för stadens utminuterare eller utskänkare, hvilka då skola hafva erlagt