Göteborgsposten – 23 mars 1863, sida 1

—— —kag — —— ej heller i motionen begärdt. Man har här ansett det lämpligt att framhålla Sverges obetydlighet. Talaren trodde dock ej att Sverige i utländska makters ögon är så obatydligt som mången föreställer sig. Talaren mindes, hurusom under sista orientaliska kriget freden icke lät vänta på sig länge efter Novembertraktatens afslutande, och att Sverges förhållande just härtill bidragit, var åtminstone då en allmän tanke i Europa. Ej heller trodde talaren, att utrikesministern hyllade en sådan åsigt om vårt lands ställning och inflytande. Han har åtminstone vid åtskilliga andra tillfällen ådagalagt, att han anser vårt land så betydande, att det utan initiativ från andra makter och utan all cooperation kan protestera mot dem, som äro lika mäktiga och mäktigare än Ryssland. Hade han hyst en så ringa tanke om de förenade rikenas betydenhet, så hade han t. ex. säkerligen icke framlagt sin protest mot Savoyens och Nizzas afträda ndetill Frankrike. Svenska regeringen uppträdde då mot tvenne stora makter. De mottogo noten, och man har aldrig hört att de ej ansågo Sverges uppträdande berättigadt. — Regeringen har emellertid nu, hvad öde motionen än måtte så, erhållit visshet om ställningen och tänkesätten inom representationen uti denna fråga. Hr Lindström uttalade den öfvertygelsen, att sällan någon fråga af så framstående vigt som denna varit föremål för ståndets uppmärksamhet. Det vore nu, inom en ganska kort tid, andra gången Sverges förhållande till utrikes makter kommit på tal inom representationen. Orsaken då var vårt intresse för ett oss närbeslägtadt folk, orsaken nu är att en olycklig nation vädjar till menskligheten mot sina förtryckare. Nu kan diskussionen ej leda till annat än att uttala sina lifliga, sina varma sympatier för detta folk. Här gäller nemligen att på landets regering utöfva en moralisk påtryckning. En sådan fråga har väl aldrig förr inom representationen varit å bane! Man skulle kanske kunna fråga: Ivvad rör väl oss Polens affärer? Svaret blir: -Jo ganska nära! De röra vår egen framtid, vårt hjerta, vår ära! Här är det en blodskuld Europa har att betala. Med skäl kunde den berömda fyrfattarinnan madame Stael utropa: Det är ej Europa som bör döma Polen, Europa bör tvärtom ställa sig inför Polens domstol, för att dömas för sina brott mot detta olyckliga land! Hvad är att göra? fråga många; Protestera hafva vi gjort! — Jo-, blir svaret, rännu kunna vi göra ganska mycket. Vi kunna inverka på regeringarne. Öch visserligen är detta sannt. Den allmänna opinionens makt är stor. När har väl ett stort steg i civilisationens tjenst tagits, när har en frihet vunnits, utan att det varit allmänna opinionen som dertill gifvit impulsen? Historien lär oss på hvarje sitt blad denna sanning. Hvem minnes ej detta anskri från det olyckliga Polen 1831: Vi dö för Europa!Vi kunde intet uträtta då — kanske skola vi ej heller kunna göra något nu. Får ryska regeringen ostördt fortsätta sitt blodsarbete i Polen, så skall en kejserlig ukas åter förkunna: Polen är åter lugnt. Ja visserligen lugnt, men lugnt som det är i gratven — lugnt under spillrorna af sin sjelsständighet. Vi veta dock då, att vi hafva gjort vår pligt, att vi i mensklighetens, i civilisationens namn hafva protesterat, och att vi högt, så att det hörts öfver Europa, uttalat våra sympatier för de förtryckta, vår ovilja mot förtryckaren. Dit borde man gå, detta borde man göra; men detta vore också, enligt talarens åsigt allt. I detta ögonblick vore ej lämpligt att vidtaga någon annan åtgärd. Vädjar regeringen till landets ombud, nog vet regeringen w— IRON