Göteborgsposten – 23 mars 1863, sida 1

——— — ——— —————— röst, som hos henne vittnade om stark sinnesrörelse — med hvad rätt kommer ni, mr Audley, och plågar mig med Georg Talboys — med hvad rätt vågar ni påstå att hans bustru ännu lefver ? — Med omständighetsbevisningens rätt, lady Audley, svarado Robert — med omständighetsbevisningens rätt, som stundom sägom mördare utvisar den person, som man minst skulle ansett derför, när saken först framstäildes. — Hvilken omständighetsbevisning? — Tidens och rummets bevisning, stilens bevisning. När Helen Talboys reste från sin fars hus i Wildernsea, lemnade hon ett bref efter sig — ett bref, hvari hon förklarade att hon var ledsen vid sitt dittillsvarande lefnadssätt, att hon önskade söka ett nytt hem och ny lycka. Det orefvet äger jag nu. — Verkligen? — Skall jag säga er hvems stil liknar Helen Talboysså fullkomligt att icke den skarpsyntaste skulle kunna upptäcka någon skilnad melian de begge ? — En likhet mellan två qvinnors stil är icke mycket ovanlig nufög iden, sade mylady likgiltigt. Jag skulle kunna visa er prof på ett halft dussin af mins qvinliga korresspondenters stil, och ni skulle icke kunna upptäcka någon synnerlig olikhet mellan dem. — Men om stilen är mycket ovanlig, ja så egendomlig att den skulle igenkännas bland hundrade. — Ja, då är det besynnerligt, svarade mylady, men det blir dock endast ett sammanträffande. Ni kan ej påstå att