Göteborgsposten – 23 mars 1863, sida 1

Nu, och sedan tillika sympatierna sått tillfälle att uttala sig, är det således i det hela likgiltigt om motionen återtages eller remitteras. Det är dock onekligen ett framsteg att vi kommit så långt att vi inom representationen kunna sysselsätta oss med de utrikes angelägenheterna. bessa diskussioner hafva också alltid förts på det mest grannlaga sätt. Helt naturlig är ju den känslan hos en svensk man att han önskar att hans land må hafva ett ord med i rådslagen om Europas angelägenheter. För öfrigt har ju också grefve Manderström uttryckt sin belåtenhet med att representationen intresserar sig för och diskuterar den yttre politiken. Må Försynen bevara oss för att rikets ständer skulle såsom under en förgången tid direkt kunna bestämma öfver krig och fred. Men riktningen för den utländska politiken kan af riksdagen bestämmas. Man har talat om vådorna deraf att representationen ingriper uti den yttre politiken; men er farenheten visar, att de största vådor och olägenheter kunna uppstå deraf, att denna politik blir för representationen helt och hållet trämmande. Man erinre sig blott familjefördraget af 1812. Nu vore sådant fördrag en omöjlighet äfven om en regering funnes som vore benägnn att afslnta det. Uttrycken af den allmänna meningen, vare sig utom eller inom representationen, utöfva i våra dagar ett inflytande kanske större än diplomatiens. Diplomatiens roll är ju nu ej mera densamma som förr. Förbättrade kommunikationer hafva närmat folken till hvarandra, och närmare och bättre kunna nationerna nu utbyta tankar med hvarandra, utan att det behötver ske förmedelst diplomatiens språkrör. IIvarthän syfta väl dessa manisestationer i utländska frågor, dessa meetings, dessa kammardebatter, 0. s. v., om ej derhän att utan krig kunna utöfva en moralisk påtryckning, tillräcklig för att framtvinga det goda man åsyftar. Det finnes väl knappast något land i verlden, undantagandes de närbeslägtade skandinaviska, hvars öde bör ligga svenska folket så nära om hjertat som Polen, Sverge och Polen ha egt samma dynasti; Polens olyckor har Sverge i icke ringa grad förskyllat; på samma slagfält nedsjönk Sverge och Polens stjerna; planen för Polens delning var samtidig med en af samma makter uppgjord plan till delning af Sverige. Är det då för mycket att representationen i en sådan sak säger sin tanke. Det är visst sannt, som grefve Manderström säger, att tydniegen af 1 4 vienertraktaten är omtvistad, men när hafva ej sådana diplomatiska akter som innehålla garantier för rätt och frihet varit omtvistade? Och huru denna paragrafs uttryck än må tydas, innehålla de dock alltid försäkran om en rätt, större eller mindre. Så har åtminstone Englands berömdaste statsman uppfattat den, då han i sin jå sista tiden ofta omtalade depesch efter förra polska resningen uttryckligen uttalade den åsigten, att Rysslands förpligtelser mot Polen icke undergått den ringaste förändring. År det då olämpligt att yrka på att denna rätt allt framgent bevaras? Visserligen ej! Just den svaga bör hålla på rätten, ty det är genom rätten som han existerar. Och genom att erkänna rätten ha många, som varit små, blifvit stora, då åter, genom att misskänna den, de stora blifvit små, såsom man äfven har tillälle att se på en 8 k. stormakt i närvarande stund. Huru fördelaktig utfaller icke för Sverge en jemförelse mellan Preussens och Sverges ställning för närvarande till denna fråga! De talare ha visserligen fullkomligt rätt, som yrka att Sverge icke bör taga något initiativ eller gora något på egen hand, utan endasc cooperera med andra makter, men något annat är