Göteborgsposten – 21 mars 1863, sida 2

qui mne la monde; hvartill den ryktbare filosofen svarade med dessa ord, som väl 1.000:de gånger citerats sedan dess: Ovi, mais cest Popinion qui måne la hallebarde.Ofta nämnde artikel i Morning Post har denna lydelse: Man har sagt, att England vägrat samverka med Frankrike till förmån för Polen. I viss mening, men endast i rent bokstaflig mening är detta sanning. Tanken på en diplomatisk mellankomst uppstod först under den allmänna ovilja, som gaf sig luft öfver den förmodade alliansen mellan Ryssland och Preussen Franska regeringen var af den åsigt, att en sådan öfverenskommelse, hvilken hon antog verkligen förefanns mellan de båda makterna, skapade en allians, hvilken innebar faror för Europa, eftersom den obestridligen stod i strid mot det non-interventionspolitik, hvarefter man nu för tiden rättar sig nästan öfverallt, men cå Frankrike uppmanade England att förena sig med det om att sända den preussiska en note, som svårligen skulle hafva tillåtit denna regering att med värdighet afstå från konventionen, förutsatt denna fanns till, afslog engelska regeringen att häri deltaga. Den ryske utrikesministern, furst Gortschakofl, har utfärdat ett cirkulär, hvari han förklarar det vara en omöjlighet för den kejserliga regeringen, om hon än är aldrig så villig att göra medgisvanden efter det polska upprorets undertryckande, att ingå på återupprättandet af 1815 års författning, hvilken kullkastades genom revolutionen 1831. Såsom motiver för detta uttalande anföres först och främst, att Rysslands integritet skulle bli hotad, om Polen finge sin egen arme och särskilda finanser, emedan polackarne ej allenast göra anspråk på det egentliga Polen, utan ätven på Podolien, Lithauen, Volhynien och Ukraine, hvilka provinser visserligen en gång i tiden eröfrades af de polska adelsmännen, men ständigt hafva haft en hufvudsakligen rysk befolkning. — Detta cirkulär utesluter all utsigt till, att man blott genom bemedling skall kunna åvägabringa ett afgörande af den polska frågan; England vill ej göra annat än bemedlingsförsök, och resultatet blir: arma Polen! ty Ryssland talar visserligen i allmänna uttryck om medgifvanden, men det är bekant, huru ringa vigt sådana förklaringar ha, och dess diplomaters muntliga meddelanden äro ej egnade att förbättra det intryck, som furst Gortschakoffs cirkulär kan hafva gjort. Inom franska senaten har såsom bekant betänkandet rörande de till förmån för Polen inlemnade petitionerna, blifvit af Larabit uppläst. Detta betänkande, som ej utan regeringens bifall fått sin form, kan anses för ett uttalande af franska regeringen. Betänkandet uttalar högt sin sympati till förmån för Polen och rättfärdigar resningen genom ryska regeringens excesser. Ilr Larabit lyckönskar Österrike till att ha erkännt och upprätthållit non-interventionsprincipen, uttalar den förhoppning, att konung Wilhelm af Preussen skall besinna sig bättre och ådagalägger misstroende mot England. Detta uppretar genom sin press Frankrike till krig mot Ryssland, utan att britiska regeringen tänker sjelf inslå den af samma press anbefallda väg. Komiten bekräftar, hvad man förut trott sig veta, att Ryssland fått vänskapliga föreställningar af Frankrike, att detta senare, som genom ryskt-preussiska konventionen kunnat intaga en mera afgjord hållning, föreslagit England och Österrike gemensamma åtgärder, hvilket afslagits. Diskussionen härom blef uppskjuten, sannolikt emedan franska regeringen afvaktade först svar från Österrike å med det öppnade underhandlingar om ett gemensamt uppträdande för Polen. Då det emellertid förljudes, att Osterrike redan inom sig bestämt sig för Englands uppfattning — så torde mani snart få se Frankrike stå allena med sin önskan att kraftigare bispringa Polen; men då har franska politiken vunnit en afgjord seger, ty den har vunnit den allmänna meningens aktning, och denna kan ingalunda tillkomma den andra politiken. Ett afgörende slag säges förberedas i sjelfva Polen. Storfurst Konstantin har nemligen afrest från Warschau, såsom det antages, för att sjelf anordna den blifvande fälttågsplanen. Om Langiewicvs rörelser sväfvar man fortfarande i ovisshet. Från att nyss med sina förposter ha hotat Miechow, säges han vara på marsch mot Staszow, beläget vida längre österut. Denna nya manöver tyckes emellertid gifva stöd åt åsigten, att han tänker längs galiziska gränsen rycka in i guvernementet Lublin och der åter organisera resningen. På flera ställen längs gränsen har han fått sig vapen tillsmuglade. Den nve