Göteborgsposten – 21 mars 1863, sida 1

kunde lika gerna kastas för hundarne. Låt mig vara den likare, som skall gå till roten af det onda, lady Audley. Gud vet att jag önskar vara barmhertig — att jag vill skona er så vidt som jag kan, om jag skall låta andra få rättvisa — men rättvisa måste skipas. Skall jag säga er, mylady, hvarföre ni är nervös här i huset? — Om ni kan, svarade hon med ett kort skratt — Emedan det spökar bär. — Spökar det? — Ja, Georg Talboys välnad går igen här. Robert hörde att mylady andades hastigare och han inbillade sig att han nästan kunde höra hennes hjertas höga slag, der hon gick bredvid honom tätt insvept i sin sobelpels. — Ilvad menar ni? ropade hon plötsligt efter några ögonblicks paus. IIvarfore plågar ni mig alltid med denno Georg Talboys, som fått det infallet att hålla sig undan er några månader? Är ni galen, mr Audley och har ni valt mig till offer för er monomani? Hvad har jag med Georg Talboys att göra? eller hvarför pinar ni mig med honom? — Ni kände honom icke, eller hur mylady ? — N.åj. visst icke, svarade mylady, bur skulle jag kunna känna honom? — Skall jag beratta er historien om min väns försvinnande så som jag läst den, frågade Robert. — N. j, ropade lady Audley. Jag vill icke veta något om er vän. Om han är död, så beklagar jag det. Om han lefver så önskar jag hvarken se honom eller höra talas om honom. Var god och låt mig gå in till min man, om det