Göteborgsposten – 21 mars 1863, sida 1

— ligt lefve den tappra, ädla polska nationen var det svar han fick; ångbåten lade ut från land under ihållande hurrarop och kanonsalut. Till hufvudstaden anlände fursten sistl. thorsdag kl. 211 f. m. Så snart landgången till ångsartyget Bore blifvit utlagd, helsades och välkomnades fursten af en deputation för komiten för Polen, hvilken äfven hade ombestyrt vagnar och våning i hotel Rydberg, dit deputationen åtföljde den celebre främlingen. Oaktadt stunden för fartygets ankomst icke hade kunnat på förhand bestämmas, hade dock i hast en stor menniskomassa sammanströmmat, hvilken, då fursten steg i land, helsade honom med de lifligaste hurrarop. Furst Uzartoryski kommer direkte från Wien och ättöljes af en sekreterare, en polsk emigrant vid namn Kalinka. Från Riksdagen. De igår afton anlända Stockholms-tidningarne för sistl. thorsdag meddela den diskussion som i onsdags egde rum å Riddarhuset rörande det kongl. representationsförslaget, samt det yttrande med hvilket just.-statsministern De Geer öppnade nämnde diskussion. Tid och utrymme neka oss tyvärr den tillfredsställelsen att kunna meddela ifrågavarande föredrag i sin helhet. Vi måste inskränka oss till att här blott anföra köljande af inledningen till detsamma. H.exc. yttrar : Den första frågan att besvara är den, huruvida en representations-sörändring är behöflig. Reservanterne af Presteständet framhålla, huruledes både Konung och folkombud vitsordat, att den nuvarande representationen icke hindrat Sverige att blifva ett lyckligt land, och tyckas nästan förvåna sig öfver, att K. M:t vid sådant förhållande funnit tiden fordra att framlägga frågan. Dertill förefinnas dock goda grunder. Äfven om man utgår från den förutsättningen, hvilket K. M:t icke gjort, att den nuvarande representationsformen skulle kunna i framtiden verka lika väl till folkets utveckling, som den gjort under förflutna tider, så kan likväl rättvisan, oberoende af den omedelbara praktiska nyttan, hafva sina fordringar i ett samhälle, hvilka icke ostraffadt kunna åsidosättas. Och rättvisan kräfver verkligen en förändring af vår nationalrepresentation, dels derföre att nu från deltagande i densamma uteslutas många, som äro fullt behöriga att utöfva representationsrätt, och dels emedan missförhållanden ega rum emellan de na berättigades inbördes andelar i denna rättighet. Men icke blott rättvisan, utan äfven klokheten påkallar representationens ombildning. Ett lands representation kan nemligen icke med trygghet för samhällets bestånd göras bättre eller annorlunda, än att den tillfredsställer åtminstone ett så stort antal medborgare, att de missnöjdes påtryckning kan af dem emotstås; och huru många tillfredsställer väl vår representationsform? Huru många skulle väl i farans stund, med en fast öfvertygelses kraft träda fram och våga allt för bevarandet af denna form? Men utan ett sådant försvar skall den falla vid första allvarsamma anfall, och hvad som kommer i stället beror då på de anfallande. Sedan H. exc. derefter punkt för punkt genomgått och bemött de anmärkningar som gjorts emot det kongl. förslaget, slutar H. exc. sålunda: -Jag har nu genomgått de förnämsta af reservanternes anmärkningar och öfverlemnar åt Ridderskapet och Adeln att afgöra om de innefatta tillräckliga skäl att derpå grunda den fällande domen öfver det Kongl. förslaget såsom 1.ka vådligt för konungamakten och friheten. Har man verkligen att hos svenska folket befara saknaden aflaglydnad och sjelfbevarelse-instinkt, mera än hos alla de folk, som mindre vana än det svenska vid sjelfstyrelse och frihet, på en gång fått konstitutioner, byggda på en vida större utsträckning af demokratien än som nu ifrägasättes? Norge, Danmark, Belgien, Portugal, med flera andra länder, hafva icke gått tillbaka i civilisation, sedan de erhållit sina nya institutioner. Ej heller står hos dem konungamakten mindre säker än i de absoluta eller aristokratiska staterna. Efter menskliga beräkningar bör då icke vara vädligt att gifva Sverige en representationsform, som till vida större del är byggd på förut bestående förhållanden, och innehåller vida större konservativa garantier än nyssnämnda länders författningar, på samma gång, som den lemnar ovidrörd den större makt Konungen i Sverige eger deruti, att hela den ekonomiska lagstiftningen, krigslagstiftningen och den utrikes politiken äro honom ensam förbehållna. Jag är för öfrigt icke den, som förnekar demo