Göteborgsposten – 20 mars 1863, sida 1

ars vacklande själ och plockar tankarna ur mitt hjerta med sina magiska bruna ögon. IIuru olika är icke striden mellan oss, och huru skalle jag nånsin kunna hoppas besegra henne, som eger sådan styrka i sin skönhet och sitt förstånd. Mr Audley hostade och skulle taga farväl af den sköna flickan för att begilva sig ut på ängen utanför kyrkogården undan den tjusning hennes närvaro utöfvade på honom, när Clara Talboys hvjdade honom genom att tala om den sak som han helst ville undvika. min stac ; — Ni lofvade skrifva till mig mr Audley, sade hon, om ni upptäckte något, som förde er närmar. hemligheten af min brors försvinnande. Ni har icke skrifvit till mig, och jag drar deraf den slutsatsen, att ni ej upptäckt något. Robert Audley teg några ögonblick. Huru skulle han besvara denna direkta frås — Omständighetsbevisningens kedja, som förenar er broders öde med den person jag misstänker, sade han efter en paus, utgöres af mycket små länkar. Jag tror att jag ökt den kedjan med en ny länk, sedan jag såg er i Dortshire. — Och ni vill säga mig hvad ni upptäckt? — Icke förrän jag upptäckt mer. — Jag trodde, att döma af er depesch, att ni begisvit er till Wildernsea. — Jag har varit der. — Verkligen? Var det der ni gjorde upptäckten. — Ja, svarade Robert. Ni bör eriora er, miss Talboys, att den enda grundvalen för mina misstankar är tvenne personers identitnt, som icke tyckas stå i något förhållande