Göteborgsposten – 20 mars 1863, sida 1

— — Ä ö att framställa sina önskningar samt att så dem af rikets ständer pröfvade: och uti denna, som jag tror, på vår statsförfattnings anda grundade ötvertygelse är det som jag för min del hemtar anledning att icke motsätta mig att den af hr friherre Staöl von Holstein väckta motion må till vederbörligt utskotts behandling öfverlemnas. Jag anhåller likväl att, då remissen af ridderskapet och adeln beviljas, få beledsaga den med några anmärkningar, dels af allmännare beskaffenhet, dels närmare rörande den särskilda fråga som här blifvit bragt å bane. Ju vidsträcktare den rättighet är, hvilken grundlagen åt den enskilde representanten förvarat, att bringa snart sagdt hvarje upptänkligt föremål under rikets ständers pröfning, — ju omätligare det fält således är, som för dess verksamhet är öppnadt, desto mera synes det åligga honom att moget betänka de ärenden hvilka han sålunda öfverlemnar till allmän behandling; att öfverväga det inflytande de på fäderneslandets angelägenheter kunna utöfva; att göra sig väl underrättad om den fråga hvilken han uppkastar, och att öfvertyga sig om att de uppgifter, hvilka han lemmar, äro grundade på fullkomligt tillförlitliga och sanningsenliga underrättelser. Om riktigheten af denna grundsats, i sin allmänna tillämplighet, icke torde kunna jälvas, lärer den, i ännu högre grad, kunna tagas i anspråk med afseende å de frågor, som röra rikets förhållande till främmande makter: frågor, hvilka, — en hvar torde erkänna det, — alltid äro af synnerligen grannlaga beskaffenhet. Det är icke min afsigt att dermed vilja hafva sagdt, det rikets ständer böra afhälla sig från hvarje yttrande rörande den utrikes politiken, — tvärtom kan för ingen det intresse som häråt egnas vara mera sägnande än för den, som af K. Mit har sig anförtrodt det ansvarsfulla kall, att i dessa frågor föra fäderneslandets talan. Att han af rikets ständers — äfven af den enskilde representantens — yttrade åsigter och omdömen kan draga nytta och hemta stöd för sitt handlingssätt, ligger för öppen dag; men lika tydligt torde också vara, att dessa icke kunna vara hans enda och uteslutande ledstjerna. Det är långt lättare, mine herrar, att uttala allmänna satser och önskningar, än att åt dessa, — äfven om de äro fullt riktiga och befogade, — med fäderneslandets väl till ständigt ögonmärke, alltid kunna bereda en i hvarje afseende ny ttig och tillfredsställande tillämpning. Utan att underskatta värdet af de upplysningar och uppgifter, som stå till den enskilde representantens förfogande, kan dock inträflsa, att K. M:ts regering är i besittning at andra, någon gång deremot stridande, hvilka, om äfven de stundom äro af egenskap att ander pågående underhandlingar icke oflentigen kunna åberopas, likväl kunna ega den vigt, att de ovilkorligen böra tjena till rättesnöre för den politik, som bör och måste oljas. Ehuru således, som jag nyss hade äran yttra, tillvaron at ett lifligt intresse från representationens sida, i hvad rörer rikets förnållanden till främmande makter, icke kan ör regeringen vara annat än glädjande, tror ag likväl att detta icke bör gå så långt, att let initiativ, som grundlagen omisskänneligen, ned afseende å dessa frågor, ät K. M:t förvarar, skulle äfventyras. Jag anser det vara nin oeftergifliga pligt, att upprätthålla detta nitiat.v, och jag gör det så mycket villigare, som jag är fullt och fast öfvertygad, att dergenom ej allenast K. M:ts, men äfven statens!