Göteborgsposten – 18 mars 1863, sida 1

stodo framför hvar sitt hörn af kaseramuren, och hans röda rock var det enda, som gjorde afbrott mot de grå stenhusen och det blyfärgade hafvet. På den ena sidan om hamnen sträckte sig en lång kaj fjerran ut i det öde hafvet, alldeles som vore den byggd för någon modern Timons räkning, hvilken, alltför misantropisk att nöja sig med Wildernseas enslighet önskat sig längre bort från sina medmenniskor. Det var från denna kaj, som Georg Talboys hade sett sin hustru för första gången i en molnfri himmels bländande solljus vid larmet från en trupp musikanter. Det var der som den unge kornetten först öfverlemnat sig åt det ljufva bländverk, den olyckliga förvillelse, som utöfvat ett så mörkt inflytande på hans senare lif. Robert såg med förbittring på den ödsliga badorten — den oansenliga sjöstaden. — Det är just sådana här ställen, tänkte han, som fororsaka en stark mans förderf. Han kommer hit med ett friskt och godt sinne, med ingen annan erfarenhet af qvinnan än den, som inhämtas på en blomsterexposition eller i en balsal, med ingen närmare kännedom om denna varelse än den han har om de aflägsna planeternas fjerran kretsande drabanter — med den obestämda aningen att hon är ett hvirflande fenomen i rödt eller blått flor, eller att hon är en behaglig automat, hvarigenom modisternas varor exponeras. Han kommer till ett sådant ställe som detta, och universum inskränkes plötsligen till ungefär sex tunnland och skapelsens stora plan inpressas i en band-läda. De väsenden, som han sett sväfva på afstånd omkring honom — otydliga trots sin