Göteborgsposten – 18 mars 1863, sida 1

— — 2 — som tankarne rörande deras lämplighet till förtroendet voro delade, undanbådo sig detsamma: då bröt stormen riktigt lös och dessa herrars undfallande förklaringar helsades med bravorop, isynnerhet från en tätt sluten liten salang, från hvilken man hvilket ögonblick som helst kunnat så höra: Ned med presterna! Bort med garsvarne! — så föreföll hela denna salangs uppträdande åtminstone. Bland talarne utmärkte sig framför alla andra en qvick grosshandlare på norr, hvilken med en i valförsamlingar här i staden lyckligtvis högst sällan förekommande talträngdhet uppträdde bortåt tjugo gånger och anhöll om ordet: för att få upplysa, för att få meddela, sör att få uttrycka den tanken, för att få tillkännagifva såsom sin åsigt, för att få fästa uppmärksamheten o. 6. v. i oändlighet — men beklagligen utan att någon enda valman låtsade förstå meningen med alla dessa vältaliga proproduktioner och exercitier. Värmen i samlingssalen var sådan, att svetten perlade utför allas anleten, och vid de tillfällen då votering måste anställas, d. v. s. då anhängarne af de olika åsigterna skulle gå till höger eller venster, uppstod en förfärlig uppståndelse och utrymmet gjorde det för ordföranden ytterst svårt att urskilja hvilkendera sidan hade öfvervigten. I Ridderskapet och Adeln och Borgareståndet lär man i går sett ganska förbluffad ut efter det baron Fabian Stael von Holstein och rådman A. W. Biörck uppläst sina motioner rörande svenska regeringens diplomatiska uppträdande, för att påyrka konungariket Polens återupprättande. Redan för någon tid sedan talade man om en dylik motion, hvilken, för att göra större effekt, skulle väckas af en ledamot af bondeståndet och man nämnde namnet på den modige skåning som åtagit sig detta värf, men när det kom till kritan, som man säger, så blef bonden rädd och trodde han, liksom en ann, att vi för en sådan motions skull kunde få krig på halsen — han gaf derföre återbud och de nämnde herrarne åtogo sig i stället saken. Ridderskapet och Adeln, på hvilket stånd den s. k. medicinska frågan afgörande berodde; hade igår afton en långvarig diskussion, hvars utgång ni redan har er bekant. Redan innan kl. 6 var läktaren alldeles packad med menniskor och att den fråga som skulle behandlas var farligt sjuk, det syntes deraf att större delen af hutvudstadens läkare var församlad på läktaren, lifligt följande diskussionen och lyssnande till hvad embetsbröderna — de äsjelsskrifne prosessorerne von Däben och Cederschiöld — skulle yttra. Då diskussionen var ytterst seg och de skäl som å begge sidor androgos voro desamma som under en längre tid i tidningar och broschyrer framdragits och en redogörelse i allt fall skulle bli för knapphändig inom ra men af ett bref, ber jag att tå förbigå den. Teater-revolutioner kunna vara af mycken effekt, de upproriske svänga sina sablar, de störta med fart ned mot rampen och utstöta sitt: ned med tyrannen! men dervid stadnar det också — much ado about nothing! Detta gäller lika mycket när frågan är om revolution på teatern, d. v. s såväl när det hör till pjesen, som när frågan är om revolution inom teatern, d. ä. bland sujetterna. Ni tror kanske icke, att vi i dessa dagar ha eller kanske rättare ha haft en revolution, en emeute, eller ett Oprör? eller hvad ni vill kalla det? Jo, beklagligen är så fallet och den torde väl ej kunna undertryckas ännu på en åtta dagar eller så, men då är den väl också alldeles öfverstökad. Detta Oprör! har föranledts af det i dessa dagar till everdelig åtlydno utfärdade teaterreglementet, som allmänt anses ha till upphofsman balettmästaren och intendenten Bournonville. Reglementet är redan sank