Göteborgsposten – 17 mars 1863, sida 1

kymningens och en tung börda af sorg och fruktan, blanlade med hvarannan, på sitt bjerta. — Min pligt är mycket tydlig, tänkte han, icke mindre tydlig, derföre att den är smärtsam — icke mindre tydlig, derföre att den drifver mig steg för steg mot det hem jag älskar, att störta det i förtviflan och olycka. Jag måste börja i den andra ändan och uppspåra Helen Talboys hitoria från den stund, då Georg afreste, till den dag begrafningen egde rum på Ventnors kyrkogård. Mr Audley kallade på en hyrvagn och åkte till sina rum. Han kom till Fig-tree Court tids nog för att skrifva några rader till miss Talboys och afsända sitt bref till S:t Martins-le-Grand före kl. sex. — Det besparar mig en dag, tänkte han, när han körde till det Åallmånna postkontoret med sin korta epistel. Han hade skrifvit till Clara Talboys för att efterfråga namnet på den lilla sjöstad, der Georg gjort bekantskap med kapten Maldon och hans dotter, ty oaktadt den förtroliga vänskap som förenade de begge unge männen, visste Robert mycket litet om de omständigheter, hvarunder hans väns korta äktenskap förflutit. Från den stund Georg Talboys läst i en af Times spalter annonsen om sin hustrus död, hade han undvikit att omtala den kärlekslycka, som afbrutits så sorgligt, den honom så välbekanta historia, som utplånats på ett så mörkt och bemskt sätt. Denna historia innehöll så mycket, som måste plåga honom. En bitter sjelfforebräelse var förknippad med tanken att hans afvikande måste ha förekommit henne grymt,