Göteborgsposten – 16 mars 1863, sida 1

nisk skönhet, än att det finnes ett träskjul med en galge bredvid, hvari klockan hänger. Som ersättning för beqvämlighet och tilldragande yttre, kan man se jättelika kors på alla håll resa sig i luften. Af dylika tillaragande byar finnas 23,000 upptagna i de statistiska berättelserna om det nuvarande konungariket Polen. Men det skulle vara att se landets verkliga tillstånd i ett för gynsamt ljus, ifall man ville hänföra det stora flertalet af städerna till en annan kategori än byarne. I de officiela berättelserna omtalas 450 städer, och nära 400 utaf dessa ha ej höjt sig öfver det preliminära stadiet at municipalt lif, som repregenteras utaf ett antal af 2,000 innevånare och derunder. Bland de ötriga platser, som hedras med namnet städer, finnas blott 7 uti hela konungariket, som kunna skryta öfver att ha 10,000 mnevänare. Närmast Warschau med dess 160,000 innevånare kommer i storlek Lodz, centralpunkten för den tyska industrien, med 27,000 innevånare. Derefter kommer Lublin med 16,000; Kalisch och Plock med 12,000; Suwaltdi med 10,000 och de andra städerna i nedstigande proportion. De 400 städer, som höra till lägsta klassen, bebos förnämligast at åkerbrukare och judar, och de äro till det yttre i intet atseende olika med de ringaste byarne i landet. Med undantag af en del at judarne äro innevånarne lika eländigt fattiga som deras bröder på landet. Handel och industri äro helt och hållet i händerna på tyskar och judar, hvilka ätven leverera de få handtverkare, som behötvas för utöfvandet at de finare handtverken. En polack, som ej är adelsman, bonde eller prest, tyckes icke ställa sina önskningar högre än till timmerman, smed, mjölnare eller hjulmikars Någon medelklass finnes icke, och tiden, som i andra europeiska länder åstadkommit så många vigtiga törän dringar, har gått förbi, utan att esterlemna något märkbart spår af de vestliga sarmattelnas intelliganta och modiga, men makliga och lättsinniga folkstam. Begråtande törlusten at sin fordna storhet och letvande af en ära, som för länge sedan försvunnit, hatva polackarne låtit sig nöja med att hoppas en national på nyttsödelse och de ha underlåtit att påskynda dess datum genom på hvarandra följunde hederliga och tosterländskt sinnade generationers arbete och flit. I sullet för jernbanor och sabriker, flitens triumferande resultater, faller den resandes öga, då han skumpar fram i en gammalmodig vagn, på uppodlad jord och vidsträckta moras, hvilka bloct då och då aflösas af ei skog, hvilken är lika oändlig som kärret. Utav skolor, utan civilisation och underkastade et okunnigt och tanatiskt presterskips absoluta nerravalde, leiva nio tiondedelar ut betolkningen ännu i dag uti ett tillstånd, som står töga otver medeltidens barbari. . Polacken är ett ögonblickets barn. Är han bonde, kan han beskrifvas som den oskad ligaste och sorglösaste varelse i verlden. Han har inga behotver att tillfredsställa och hans estetiska njutningar sträcka sig ej utörver flaskans och dansens fröjder. Han är i högsta grad maklig och hyser bokstaflig atsky för allt, som heter ordning, regelmessighet och reulighet; men han är godmodig, lätt att umgås med och i besittning at elt godt, naturugt förstånd, blott man ville göra sig det ringaste omak med att upplysa hans själ och nälla honom till det arbete han har. Han har i århundraden letvat i den uslaste träldom, och han börjar nu först höja sig litet ötver sitt sordna tillstånds elände. Han eger intet bohag, inga penningar, inga andra kläder än dem han går och står uti. Hans bröd räcker vanligen ej längre än till jul, och under tiden mellan nyår och jul får han slå sig ige