Göteborgsposten – 16 mars 1863, sida 1

— — — r — — visit. Godset är emellertid öfverlemnadt åt ett par inspektorers tillsyn. Den ene utaf dem, som erbjuder sig att göra les honneurs, förer oss först ut till sin herres vintersäd. Hvarföre ligger hvetet på marken, så att den ena hälften af axen är dold för solen och ruttnar bort i den polska jordens rikliga fuktighet? -Det är Guds viljar, säger inspektoren med likgiltighet; men han förgäter den biomständigheten, att jorden i ladugårdens omedelbara närhet ej kan erinra gig hafva sett någon gödning under en följd af år, hvarjemte plöjningen sker så ytligt, att säden icke kan slå rot på passande djup. Men gärdena derute, äro de icke bortarrenderade till hans nåde bönder? Kunna då svinen få lof att gå och rota i böndernas fält? Nej, herre. Det är plogland, och färdigt till att besås. Och ni kan verkligen beqväma er till att bedja om Guds välsignelse ötver fält som äro så arbetade? Gud den alsmägtige gifver som han behagar, svarade inspektoren lugnt och upppenbarligen öfvertygad om att genom sin öfverlägsna teologi hatva tillintetgjort vår argumontation. Och huru är det med ängarne, den vigtigaste och största delen af ett polskt gods? Naturligtvis är det bra med ängarne. Skada blott att de äro öfversvämmade med en riktig syndaflod at vatten. Aro de långt härifrån? -Nej, tyvärr. Hvad! tyvärr?Är det icke busksnår? o, sanningen att säga, herre, kan det väl hända att under tidernas lopp en buske Kutit upp här och der, men vi fortfara dock med att kalla det en äng. Men tillbaka till byn! Sedd på afstånd har den stor likhet med en mängd bortrattnande höstackar, hvilka blifvit svarta under den omvexlande inverkan af många års regn och snö. Den mörkgråa färg, hvarmed tiden anlöper liflösa ting, är den enda tärgen på kojorna, och den guver dem ett enformigt och forfullet utseende. De bestå till det mesta af träplankor och äro täckta med halm eller säf Då hvarje planka ovilkorligen skall räcka från ena ändan ut byggnaden till den andra är husens storlek olika alltetter längden at det för dem använda timret. De äro sammankilade vid hörnen och man har ej slösat med en dylik på detta skröpliga pinnarbete. Det inre är genom tvenne skiljväggar at trä deladt i tre atdelningar. Af dessa begagnas rummet i midten till familjens vanliga vistelseort; det till venster är örverlemnadt till korna och sären, medan det på andra sidan, hvilket begagnas till lada, äfven lemnar plats åt en klumpig inrättning, som tjenar både till kakelugn och bakugn. Ettersom den ej når upp till taket, intages dess breda öfversta yta om natten af barnen samt de manliga och qvinliga tjenarne om hvarandra. Det är visserligen ett härdt läger, men det är en varm bädd i en polsk vinters köld. Det yttre al denna eleganta villa framter för blicken en otalig mängd hål och remnor, hvilka äro igenstoppade med trasor eller fyllda ar mossa, för att hindra blåsten från att tränga in i den lyckliga familjens boning. Den till huset hörande ladan och ladugården äro uppförda at bjelkar, hvilka ännu natva barken på och i intet afseende äro olika med deras letvande kamrater i den närbelägna skogen. Dessa byggnader omgitvas at evt simpelt plank, som bildar bakgården och skiljer den trån de tillstötande bomngarne för landtlig lycksalignet. Det finnes ej något försonande drag i hela denna trista scen. Allt är fult, mörkt, ensligt och sorgligt. Man kan ej annat än beklaga de menniskor, som äro dömda till att förnöta sitt lit i dessa sorgliga hälor. Det finnes inga träd i någon by, ingen kyrka i 19 af 20 och i den tjugonde blott ett Guds hus, som icke har större arkitekto