Göteborgsposten – 13 mars 1863, sida 1

räckte länge nog för att oroa mig. Talade ni hela tiden om sir Michael? — Nej, icke hela tiden. Mylady såg åter ned på tckopparna. — Hvad kunde ni ha att säga mr Dawson eller han er? frågade hon efter en ny paus. Ni äro ju nästan icke dat ringaste bekanta med hvarandra. — Det kunde ju hända att mr Dawson önskade rådfråga mig i någon juridisk fråga. — Var det så? ropade lady Audley ifrigt. — I detta fall, vore det icke rätt att låta er få veta det, mylady, svarade Robert allvarsamt. Mylady bet sig i läppen och talade icke mer. Alicia kastade bort boken och såg på sin kusins om tankspriddhet vittnande ansigte. IIan talade till benno ett par gånger, men det besvärade honom ögonskenligen att afbryta sitt grublande. — Ni är verkligen ett angenämt sällskap, Robert Audley, utropade omsider Alicia, när hennes lilla tålamodsförråd uttömts genom två eller tre af dessa misslyckade konversationsförsök. Kanske nästa gång ni kommer hit, ni vill vara god och taga er själ med er. Att döma af ert själlösa utseende skulle man kunna tro att ni lemnat det förstånd, ni äger, qvar någonstädes i Temple. Ni har aldrig varit synnerligen liflig, men på sednare tider har ni blifvit riktigt odräglig. Förmodligen är ni kär och tänker på det värda föremålet för er böjelse. Han tänkte på Clara Talboys höjda ansigte, så sublimt genom den outsägliga sorgen; hennes lidelsefulla ord ljodo