Göteborgsposten – 13 mars 1863, sida 1

— — Sigurd Slembe kan ej sägas hafva den begränsning till tid och rum, som enligt våra dagars dramatiskt-tekniska reglor är nödvändig för ett drama. Det torde vara tvifvel underkastadt, huruvida denna s. k. dramatiska enhet varit af någon egentlig fördel för dramat i allmänhet. Vi skulle tvärtom kunna befara, att denna (öfverdrifna) enhet så småningom öfvergått till någonting blott yttre, till något tillfälligt, utan att vara af nödvändighet framgången ur karakteren, kortligen, att karakteren ofta måst lida genom det yttre budet, att hans utveckling och kamp skall vara inskränkt inom en sådan alltför snäf ram. Det kan nemligen icke gerna jäfvas, att ett mindre lyckligt retoriskt element måst ifylla hvad skalden i karaktersutvecklingen och händelserna ansett sig, på grund af -enheten, vara nödgad öfverhoppa. Under det sålunda den yttre enheten vunnits, har karakterens, d. v. s. den egentligt dramatiska enheten ofta i ej ringa mån förlorats, hvilket ock är helt klart, då den menskliga anden är så omfattande och hans tragiska kamp just är hans kamp med de honom inskränkande fördomar eller konventionela samhällsförhållanden eller ock de rent menskligt moraliska buden. Formen har öfvermästrat ideen, idealiteten har beskuggats och möjligen kan jemväl i detta förhållande till en del sökas orsaken, hvarföre det nyaste dramat så mycket saknar sann och varm poesi, hvarföre en materialistisk realism alltför mycket inkräktat på idealiteten. Sigurd Slembe är en trilogi. Första afdelningen vänder sig kring Sigurds första flykt, och utgör ett slags inledning, alldeles begränsad och afsluten för sig. Andra afdelningen arhandlar Sigurds andra flykt, och den tredje och sista Sigurds hemkomst. Detta är den yttre indelningen. Den inre, som med samma äfven uppdrager konturränderna till Sigurds hela tragiska kamp, är flykten från modren, som söker qvarhålla honom, då han vill skynda bort, för att med svärdet tillkämpa sig sin faders rike, hvilket eges af en annan; vidare flykten från en ljuf älskarinna, då hon vill skänka hans djerfva tankar lugn och ersätta hans blodiga drömmar med! hemmets härd och makans mjuka famn; och till sist hemkomsten, då han bjuder försoning åt den som mnehar hans tron, men af hofkabaler förorättas, tills han åter bemäktigas af de onda andarne och störtar landet i krigets fasor, samt sjelf slutligen genom en handling af slapp moral går under, dock i sista ögonblicket i modrens sköt skådande den himmelska försonings klarhet, som hittills varit hos honom undanskymd af egna passioner och stormiga tankar. — Som läsaren finner, ha vi här framför oss en framstående dramatisk skapelse, genom hvilken skalden närmat sig Shakspeare, med hvars Hamlet Björnssons Sigards Slembe, utan att vara en efterhärmning, har en märklig likhet. Liksom Hamlet vill hämnas, eller rättare sjelf utgör den personifierade menskliga hämnden öfver den mördade fadren, för hvilken hämnd han qväljer sig under hela tiden han står för åskådarnes ögon, på samma sätt är Sigurds hela framträdande en enda lefvande tanke, åt hvilken han vill gifva verklighetens uttryck, nemligen begäret efter att, fastän son af en bortstött konungens frilla, dock dela tronen lika med den erkände son, som bär Norges spira. Liksom Hamlet kommer Sigurd för denna sin lidelse, som dock ej är hos honom så skenbart berättigad som hos Hamlet, i konflikt med sin sonliga känsla och sin kärlek till en skön flicka. Båda dessa känslor, de enda förmildrande på hans bana, kunna ej öfvervinna lidelsen i hans bröst, och