Göteborgsposten – 11 mars 1863, sida 1

Ett enda ensligt ljus sågs i den långa oregelbundna fönsterraden, som vette mot hvalfbågen, när Robert gick med ängestfulla tankar under den susande murgrönans mörka skugga och lyssnade till den kalla vinden. Ilan kände igen det upplysta fönstret såsom tillhörande sin onkels rum. Nar han hade sist sett det gamla slottet, hade det varit lifvadt sf talrika gäster; hvarje fönster hade i mörkret glänst som en stjerna; nu var slottet mörkt och tyst, och det låg i vinternatten som en dyster riddarborg djupt i den stilla skogen. Karlen som öppnade dörren tycktes bli glad, när han i den oväntade gästen igenkände baronetens brorson. — Det skall muntra sir Michacl att få se er, sade han i det han förde Robert Audley in i det af brasan upplysta biblioteket, som tycktes ödsligt, emedan sir Michaels länstol stod tom vid den breda kaminmatran. Skall jag bära till or någon middag innan ni går upp? frågade betjenten. Mylad) och miss Alicia ha ätit middag tidigt under sir Michaels sjukdom, men jag kan skaffa er hvad ni önskar. — Jag vill icke äta något, innan jag sett min farbror svarade Robert hastigt, det vill säga, om jag får se honom genast, Ilan är väl icke för dålig att taga emot mig? frå. gade han. Nej visst icke — icke för dålig; endast litet matt, sir Behagar ni gå denna vågen. Han förde Robert till den korta beqväma trappan, som förde till det åttkantiga rum, hvari Georg Talboys för fen månader sedan sutit så länge och stirrat tankspridt på myladys porträtt. Taslan var nu färdig och innehade heders: