Göteborgsposten – 11 mars 1863, sida 1

och slagtning skulle lössläppas öfver det åt döden vigda landet. Att ödelägga landet, att bränna byarne och städerna och, der möjligt vore, drifva innevånarne in i lågorna — sådana voro en godhjertad: despots milda befallningar. Medan det gick lugnt tillväga, var han lika vänlig som en dresserad tiger, heter det, men då han fick lukta blod, tog vilddjursnaturen ut sin rätt. Ingenting kan öfvergå de våldsgerningar, som med öfverlagdt mod begås af ryska trupper mot polackarne. Qvinnor och barn massakreras, familjer stekas lefvande i sina brinnande boningshus — det skär en i själen att läsa berättelserna derom, och likväl väntar Europa och handlar icke, eller åtminstone knappast handlar. Hvarje vän af friheten i Europa ryser vid tanken på att alla dessa Polens lidanden, allt dess hjeltemod kunna vara förgäfves — att patriotismen kan brytas ned af den råa styrkan, och Alexander herrska som en jernhärd despot, triumferande öfver återstoderna af en tortyrerad nation, som klagar bland rykande ruiner och är kringspridd på de nedtrampade och blodbestänkta sädesfälten. Det engelska parlamentet har med en för alla partier ovanlig enstämmighet protesterat mot denna förfärande utgång af händelserna. Grefvarne Ellenborough och Russell hafva uttalat sig lika kraftigt: Palmerston har medgitvit grymheten och Disrali önskat resningen God speed. I Frankrike herr den allmänna meningen rörande denna fråga intagit en imposant hållning. Franska folket tyckes ej mycket bry sig om inkräktningsplanerna i Mexico vid polackarnes rop om rättvisa och hjelp. Några depescher omtalas, för att hindra den rysktpreussiska konventionen, och man pratar äfven om kejserliga handbref; men det är ej rådligt att ännu söka reda den diplomatiska bärfvan. Tyvärr för Polen, skall Ryssland ej godvilligt släppa sitt tag i dess hjerta. Friheten i Polen är detsamma som konstitutionalism i Ryssland, och ider ligger knuten. Icke desto mindre är tillfället gynnande för ett kraftigt uppträdande i Polens sak af de rättskänsliga europeiska makterna. Ryssland skulle ej inlåta sig i något nytt krig, om det, utan sårande hotelser, finge hum om att man tänkte låta en engelsk-fransk flotta kryssa i Östersjön. Med den i kikaren, skulle det kanske törmås lyssna till hvad det med wienerförslaget besvarat. Det har lyckligtvis för sjelfva saken genom småaktiga tvister blifvit skildt från Österrike, och Preussen kunde nog göras maktlöst genom en fransk arme vid Rhen. De båda despoterna vid Spree och Newan skulle nog taga sig till vara för att låa spelet gå så högt upp. Ett gyldene tillfälle att gagna Polen är inne, och ett lika godt skall kanske ej återkomma. Ått låta det gå obegagnadt förbi, vore ett brott. Att klokt begagna det, skulle enligt all sannolikhet bidraga till en lycklig lösning utaf en af de mest inkrånglade och upprörande frågor, under hvilka Europa våndats. Den stämning inom vårt eget land, som så oförbehållsamt uttalat sig för Polen å riksdagen, å allmänna möten, i otaliga enskilda samqväm och i de dagliga, stundliga samtalen, angifver tillräckligt, hvilken ställning Sverige endast kan intaga, då och om polska frågans lösning tages allvarligt till behandling — äfven om ryktet varit för tidigt då det berättat, att svenska regeringen redan anslutit sig till vestmakterna.